Nyliberalismens kris

Den ekonomiska kris vi ser idag är i sig också en kris för den radikala nyliberalismen.

På Newsmill har förts en diskussion om den ekonomiska krisen, nyliberalismen

Kristdemokraternas Stefan Attefall, ordförande i finansutskottet har en utmärkt krönika på Newsmill.

Till höger om hans artikel kan du läsa fler inlägg om den ekonomiska krisen och nyliberalismens kris.

Samhällets ideologiska utveckling

De senaste åren har en ideologisk utveckling skett i Sverige, dels bland ledande politiker med förändring av partiernas ideologiska profil som följd, och dels i media med en oroande ökning av påtryckning och ideologisk självcensur som följd.

Jag tror inte denna ideologiska förkrympning kommer  hålla i sig på lång sikt. Med förkrympning menar jag att människor på alla nivåer idag inte vågar stå för sina åsikter i vissa frågor, och att de därför förblir tysta eller yttrar sig i svepande, vaga yttranden.

Det var samma på 70-talet. Då var det marxismen som lade sin våta filt över alla, särskilt i Sverige. Det märkte jag tydligt när jag kom som invandrare från Afrika. De som bott och växt upp i Sverige hela sitt liv märkte det inte lika tydligt, de var ”fartblinda”.

En av de viktiga frågorna där det skett en  ideologisk hjärntvätt är frågan om familjen och föräldraskapet, dess varande, dess funktion, dess roll i samhället.

Men det finns hoppingivande tecken. Det är att vissa kultur-debattörer börjar skriva radikalt vad de tycker. Det gäller t.ex Linda Skugge, Nina  Björk, Marcus Birro, Göran Skytte eller Elise Claesson. Sedan några år har också Marie Söderqvist  och Johan Hakelius varit sannings-sägare i Expressen respektive Aftonbladet.

Elise Claesson blev intervjuad i senaste numret av den socialistiska tanke-smedjan Arena:s tidskrift Arena.

Där och i ett inlägg på Newsmill utvecklar hon sina tankar om den radikala konservatismen.

Hon säger bl a att Tories, det konservativa partiet i England, lyft fram familjen som det bästa välfärdssystemet i samhället. Det är ett välfärdssystem som byggs underifrån, från individen i dess närmaste gemenskap, familjen. Det är inte ett välfärdssystem som byggs uppifrån på politiskt initiativ, utifrån teoretiska modeller. Det är ett system som byggs på värderingar.

Jag som krisdemokrat delar denna syn på familjen. Det är samhällets viktigaste fundamentala byggsten. Med goda, väl fungerande familjer (i vid bemärkelse, dvs innefattande mor- och farföräldrar, och andra nära släktingar) så får vi ett mjukare, mer omhändertagande samhälle. Ett samhälle där barnen, dessa samhällets minsta och sårbaraste, mår bättre och får växa upp till att bli ansvarstagande samhällsmedborgare. Vilket leder till att också det samhället i stort blir ett bättre samhälle.  (Läs Dick Erixon som tar upp frågan på sin blogg).

Leve Familjen!