Kristdemokraternas problem med konfessionella

Nästan i alla analyser i press och ofta även internt i partiet nämns problemet med konfessionella som ett av partiets största problem.

Efter den avslöjade, pinsamma, mejlväxlingen mellan partisekreteraren Lennart Sjögren och Bengt Germundsson, en av de som kritiserat sättet på vilket partiet leds, så borde väl just denna analys behöva omvärderas. En av partiets mest centrala och ”icke-konfessionella” tjänstemän visar sig bruka känslomässigt konfessionellt språk.

Lennart Sjögren har ju varit en av Göran Hägglunds mest lojala medarbetare, men har trots det tagit sig för att skriva ett mail med tydligt konfessionella inslag. Han säger explicit: ”Det är efter många dagars funderande och även efter bön som jag skriver detta till dig”, sedan: ”Visst hör du orden ”Håll fred med varandra”, ”Den som är utan synd kaste första stenen”, ‘Se hur dom älskar varandra'” och i slutet: ”Jag kommer att fortsätta att be för dig”. Däremellan är det både hot och känslomässigt manipulativt språk.

Är detta det språkbruk som man förväntar sig av icke-konfessionella kristdemokrater?

Absolut inte – och jag tror inte att de i partiet som beskylls vara konfessionella använder ett sådant språk – i sina politiska verksamhet inom partiet eller i sina politiska uppdrag. Att de privat kan använda ett konfessionellt språk är en annan sak. Men det är ju inte det som är under diskussion.

Det som hänt avslöjar i stället något som partiet i stort vet om, men som man blundar för, eller inte heller talar högt om: en mycket stor del av partiets tjänstemän och ledande politiker är faktiskt konfessionella, i den meningen att de har en tro, en konfession som de bekänner sig till.

Men att ha en tro är faktiskt en demokratisk rättighet, vi har religionsfrihet i Sverige.

Det som är det egentliga problemet är inte om man  har en personlig tro, en konfession, utan om man inte skiljer på livet i tro, och det politiska livet, utan blandar ihop dem.

Här har partiet ett uppenbart problem: en stor del av de aktiva har en bakgrund i pingströrelsen som i sin teologi inte skiljer på trosliv och det värdsliga livet. I klassisk teologi (katolsk och luthersk) skiljer man på de två svärden: det andliga och det värdsliga, i luthersk teologi kallad tvåregementesläran. Enligt denna lever vi i två sfärer:  den andliga sfären administreras av kyrkan som via förkunnelse och sakrament ger det som människan behöver andligt.  I det värdsliga regererar den lagstadgade överheten (staten)  och där lyder alla människor under samhällets lagar och förordningar,  som måste grundas på förnuft och rättvisa. Och dessa två regementen blandas inte (även om de påverkar varandra).

Att så många har pingstbakgrund är ett av Kristdemokraternas problem.

Den bakgrund som partiet har i pingströrelsen med dess otydliga teologi på denna punkt, och det faktum att en mycket stor del av partiets funktionärer växt upp i pingströrelsen gör att man har svårt att hantera detta. Antingen blir det ”för mycket konfessionella inslag” (dvs man blandar som Lennart gjort), eller så tar man (i rädsla för de konfessionella) så starkt avstånd från ”det konfessionella” att man in princip tar avstånd från den kristdemokratiska grunden i den kristna traditionen och den judisk-kristna etiken (man förnekar kanske den inte, men man står inte på den tryggt och stadigt).

Det finns en bättre väg, en som jag tror att troende Moderater, Centerpartister, Socialdemokrater och Folkpartister har lättare för: att utifrån sin kristna tro som grund och inspiration driva politik ”i det värdsliga regementet” utan att skämmas för sin egen kristna tro (konfession). Man behöver inte dölja att man har en kristen tro och bekännelse, utan det utgör en styrka i den politiska gärningen. De beskylls sällan för att vara konfessionella.

Kristdemokrater i Europa har normalt inte detta problem – men så är de ju oftast katoliker eller lutheraner.

Låt oss då slippa denna stämpel som invektiv på de Kristdemokrater som är tydliga med att de har en kristen tro, men som förmår skilja på politik i det värdsliga regementet, och den privata tron i det andliga regementet.

Har kristdemokratin en framtid?

Mikael Hermansson skrev härom veckan (20 nov) en initierad artikel om Kristdemokraternas kris.

Mikael ger en bakgrundbeskrivning till partiets kris och fokuserar på att motsättningar i partiet är kärnan i krisen. Han beskriver hur partiet lider av motsättningarna mellan storstadens föreställningsvärld, och folkrörelsepartiets gräsrötter som inte känner igen sig.

Det är tråkigt att han skulle behöva använda ord som närmast är invektiv – när han talar om att kommunalrådet i Carina Liljesand mobbats ut för att hon deltog i en Pride-promenad så är det faktiskt inte sant. Det är en tidningsskröna. I själva verket har partiet valt David Lega till nytt kommunalråd  – han gick också med i Pridepromenaden.

Mikael Hermansson fångar en del av krisens kärna  – men missar en del vinklar.

Jag vill därför nyansera och fördjupa bilden en aning.

Vad är då kärnan i partiets kris?

Partiets ledning, med partiledare Göran Hägglund och hans tjänstemän har haft en agenda att omforma partiet till ett modernt parti som tilltalar en bredare grupp väljare än den vi haft tidigare, i tron att vi skulle kunna nå en bred grupp allmänborgerliga väljare. Han har inte lyckats och resultatet är istället att vi tappar regelbundna kyrkogångare till socialdemokraterna enligt undersökningar, nu senast p.g.a socialförsäkringsfrågans  hantering.

Strategin för denna omformning har inte varit att utgå från vår grundideologi och principprogram, utan att leta efter allmänborgerliga frågor och lansera dem i valen. Och samtidigt tona ner en del av de ideologiskt betingade frågorna som upplevts som belastande ur fördomssynpunkt.

Sättet att göra denna omformning är nästa anledning till krisen. Som folkrörerelseparti borde det naturliga vara att i lyhördhet förankra nya tankar nedåt i partiapparaten, partistyrelsen, partifullmäktige, riksting, ja – ända ned till lokalavdelningarna. I stället har Göran Hägglunds ledarstil snarare varit den motsatta – däri har Mikael Hermansson rätt. Partiledaren omger sig med ett ungt gäng tjänstemän som inte har någon längre livserfarenhet eller erfarenhet som förtroendevalda i den politiska verkligheten (kommun, landsting, riksdag).

Men Mikael har fel när han säger att ”partiet centralt vill framställa partiet som ett värdekonservativt parti ”och att Hägglunds närmaste rådgivare är värdekonservativa. De skullesjälva värja sig från en sådan beskrivning – med något undantag.  Däremot är det nog mer av storstadsmentalitet i bunkergänget, och ofta är den mer social-liberal än värdekonservativ. Ett tecken på det visar sig nu när liberala ledarskribenter försvarar Göran Hägglund, och det är knappast värdekonservatismen de vill försvara.

Partiet lider fortfarande av ”frikyrkosyndromet” som bland annat tar sig i uttryck av att den normale kristdemokraten är snäll och trevlig, ofta konflikträdd, håller sig väl med alla, samverkar och samråder, och vill se till att alliansen håller ihop. Tyvärr gäller det undantagslöst i alla nivåer.

Det tar sig också i uttryck av att vi inte tar för oss, vi vågar inte med stolthet stå för den ideologi som partiet är grundat på, utan försöker finna mer allmänna formuleringar som inte är så tydliga, särskilt om de utmanar det politiskt korrekta.

Dessvärre innehåller frikyrkomentaliteten också ett förhållningssätt mot partiledaren och ledningen som är förödande för den vitala politiska diskussionen.

Kritik mot ledningen ses som tecken på illojalitet och skall kväsas, antingen genom marginalisering, små-stick, ironi, och framförallt genom självcensur (man skall förstå av sig själv att det är fel, hålla tyst, eller bli en ja-sägare), man skall i en anda av att värna partiet och varandra hålla inne med sina åsikter om vad som inte funkar, vad som borde göras bättre på ett annat sätt, åtminstone om de man tycker skiljer sig från vad som ledningen tycker.

Den diskussion som nu uppstått i media om Göran Hägglunds plats som partiets ledare kännetecknas, enligt min uppfattning, av detta. Mellan skål och vägg säger folk vad de tycker, men om man utifrån frågar så är allt bra, valresultatet är rätt bra, ”hyggligt med tanke på opionsnivåerna i våras” osv.

Ytterligare en anledning till att vi tappat väljare är att vi varit otydliga i våra budskap. Vår grafiska kampanjprofil har ändrats en gång per år den senaste mandatperioden. Och vi har bytt slogan varje år: först var det Trygghet, sen Verklighetens folk, Politikens gränser och nu i valet ”Ett mänskligare Sverige”. I valet gick vi ut med 13 steg och 89 konkreta punkter. Men ingen av oss kommer egentligen ihåg vilka det var. Det var för många. Hur skall väljarna kunna förstå vad vi vill när vi gör så här?

För att lyckas måste vi skilja oss från de övriga borgerliga partierna. Vad är vårt unika bidrag? Vad tillför ett kristdemokratiskt parti?

Detta måste vi formulera och våga stå för med stolthet.

Vi måste definitivt bli tydliga. Det gäller både den grafiska profilen, valet av slogans och valet av huvudfrågor att driva i valrörelse och i alllianssamarbetet.

Vi måste våga ta för oss, sticka ut, inte vara så finkänsliga och snälla.

Har partiet en framtid?

Det beror på hur krisen hanteras. Jag tror absolut att det finns plats för ett värdekonservativt parti med kristdemokratisk ideologi av europeiskt snitt. Det skulle vara ett parti grundat den judisk-kristna etiken och på respekten för alla människors unika värde, med en stark betoning av solidaritet med de utsatta  och svaga (äldre och barn), samt med familjen som samhällets grund som en av våra huvudfrågor,  och som samtidigt för en trovärdig politik som stärker civilsamhället och minskar den starka statens makt.

Ett sådant parti skulle kunna rymma både troende och sekulariserade, vänsterorienterade och högerorienterade, rik och fattig.

Publicerad som debattartikel 2010-11-28 i Borås Tidning  (ngt förkortad)

Häpnadsväckande pressmeddelande från valberedningsens ordförande

Mitt i den känsliga och smärtsamma process som partiet nu befinner sig i gick valberedningens ordförande ut och deklarerade sitt fulla stöd för partiledaren, utan förbehåll.  Min fråga bli snarast hur hon ska kunna leda valberedningens arbete med medlemmarnas förtroende när hon nu föregripit den process som pågår.

Pressmeddelande

Jönköping den 24 november 2010

Vi har fortsatt STORT förtroende för Hägglund

– Göran Hägglund har fortsatt stort förtroende i sitt hemdistrikt Jönköping. Både som partiledare för Kristdemokraterna och som Sveriges socialminister.

Det deklarera Kristdemokraterna distriktsledning i Jönköpings län med anledning av den kritik som väckts på andra håll.

– Vi är stolta över vår partiledare som är omtyckt inte bara bland kristdemokratiska medlemmar och väljare, utan också bland folk utanför vårt parti.

För mer information:

Irene Oskarsson
Distriktsordförande
Riksdagsledamot

Arnold Carlzon
1:a vice ordförande
Kommunpolitiker

Mia Frisk
2:e vice ordförande
Landstingsråd

Stina Sinclair
ombudsman
mobil. 070-728 22 25