Kränkning som konstnärlig metod

Elisabeth Ohlsson Wallin ställer ut på Rydahls Museum.

EOW är känd som konstnär och provokatör.

Gör man en djupare analys av hennes bilder visar det sig att det snarare är provokation i form av kränkning det handlar om. Hon har valt kränkning som konstnärlig metod.

EOW lever av reaktionerna som hennes bilder skapar, det är alla upprörda, sårade känslor som är hennes livsluft.

Konsten har en viktig plats i samhället, i debatten, både offentligt och i det privata. Man kan ifrågasätta EOW:s metod på rent konstkritiska grunder. Måste konst vara provokativ för att vara konst. Uppenbarligen inte: den största delen konst genom tiderna har inte varit provokativ.

Konstens uppgift är väl flerfaldig: både att ge njutning för sinnena, men också att beröra, utmana oss, göra oss intresserade av något utanför oss själva; Ja, till och med uppröra oss när vi ser något som är orättfärdigt.  (Gå och se Les Miserables!)

Och visst kan konsten också vara profetisk, verkligt provokativ i dess ursprungliga betydelse, dvs vända sig mot de som har makten: appellera, vädja och väcka dem till besinning över någon orättvisa i samhället.

Nu är det inte så EOW gör; hon ställer sig tvärtom på medieelitens och den politiska korrekthetens sida, och väljer att kränka marginaliserade grupper i samhället: troende kristna, judar och muslimer, eller kungahuset för att få upprördhetens och debattens vågor att svalla.

Vad driver henne: är det omsorgen om samhällets gemensamma bästa, eller?

I Marks kommun satsar vi mycket pengar och tid på att arbeta med vår attityd och förhållningssätt, och vår värdegrund, våra etiska värden och normer. Vi lovar att respektera alla människor och deras integritet, vi lovar att inte kränka någon.

Därför känns det märkligt att kommunen här, genom dess museum, gör motsatsen: vi medverkar till att medvetet kränka vissa grupper av våra medborgare.

Är EOW:s verk då konst?

I BT:s recension i helgen över EOW:s utställning säger Rolf Haglund: ”Som foton är de affekterat uppblåsta, som konst mest banaliteter” och hennes konst är utåtvänd  ”i en vrångbild av yttrandefrihet”.

Professorn i konstvetenskap i Göteborgs Universitet, Lena Johannesson gör i SvD (2012-12.28) en kritisk analys över den nutida konst-synen att konstnärer ”själv blivit den som väljer vad som ska utnämnas till konst”. Med andemeningen: allt är inte konst bara för att konstnären tror det själv!

Enligt min uppfattning är hennes verk som bäst ”kitsch art”; och då av ett slag som inte tilltalar mig.

Man kan fundera på hur reaktionerna i Mark kommer att vara, för min egen del framför jag nu denna konstkritiska analys, för övrigt vänder jag andra kinden till,

Per-Olof Hermansson

Gruppledare Kristdemokraterna

[Publicerad som insändare i Borås Tidning, 2013-03-19, och Markbladet, 2013-03-21]