Radio Sjuhärad

Efter partifullmäktiges beslut om att inte ta med Lennart Sacrédeus uppstod en debatt i Expressen, Svd m fl medier.

Radio Sjuhärad ville ordna en debatt mellan mig och Kristdemokraternas partisekreterare, Lennart Sjögren, som dock avstod att debattera. (Läs här under den 22 januari). Ni kan lyssna till mitt inlägg här och Lennart Sjögrens senare intervju här.

Idag ordnade Radio Sjuhärad, Måndagsklubben, en debatt igen om Kristdemokraterna. Inbjudna var jag, Maj Steen (M), kommunfullmäktiges ordförande i Borås),  Stefan Lindborg (V). Ni kan lyssna på första halvtimmen här, och andra delen här (ca 10 minuter).

Programmet annonserades som ”Blir det bättre om Gud styr Sverige?”.

Jag hade hoppats debattera partiets ideologiska utveckling, men det blev fokus på abortfrågan och frågan om äktenskapet.

Eftersom jag tror att det är viktigt att stå för våra åsikter även om de är obekväma och politiskt inkorrekta så är det ok att det blev som det blev.

Partiets verkliga dilemma

Igår var jag på partifullmäktige i Stockholm, och efter en öppen debatt beslöt vi att fastställa valsedeln till Europaparlamentet i enlighet med partistyrelsens förslag.

Den enda ändringen som det blev votering om, och en stor diskussion kring, var frågan om Lennart Sacrédeus skulle vara med på listan eller inte.

Eftersom Svd i dag citerar mig så vill jag skriva vad jag sade till journalisten, eftersom hon inte fattade min poäng, och bara citerar få valda brottstycken.

Huvudpoängen i mitt resonemang har jag redan skrivit om här. Läs gärna det först.

I mitt tal på partifullmäktige så drog jag också detta i korthet.  Jag vill här nedan utveckla mina tankar något.

Partiledningen (PS och ledande funktionärer) driver idag partiet i en förändringsprocess för att försöka attrahera nya väljargrupper. De försöker placera Kristdemokraterna som ett allmänborgerligt parti, baserat på kristdemokratisk ideologi, men med en mer social-liberal agenda än den traditionella kristdemokratin som finns i Europa, och som Kristdemokraterna i Sverige utvecklats till och som finns dokumenterad i partiprogrammet från 2001.

I sina försök att göra Kristdemokraterna till ett ”rumsrent” parti (i medias ögon, och för att attrahera väljargrupper som tycker att partiet har varit för konfessionellt), så har partiledningen försökt föra av vissa frågor från agendan, och tona ned andra frågor, och i stället lyfta fram nya allmängiltiga frågor som inte varit typiska för oss tidigare (t.ex fastighetsskatten, bensinskatten).

Däremot har de drivit denna process på ett sätt som alienerar inte bara kärnväljare, utan även många av de aktiva lokala politikerna som håller upp partiet i grunden. Jag tror vi behöver vara stolta över vårt parti, stolta över våra ideologiska ställningstaganden, men det är något som många har svårt idag. (åt ena eller andra hållet).

Vissa frågor har blivit tabu. Den som är mest tabu-belagd är förstås abort-frågan, och hur man hanterar det ökande antalet ungdomsaborter.

Som exempel på hur man lägger locket på (ovanifrån) kan man nämna (vilket jag gjorde för journalisten) att på rikstinget för 2 år sedan så gick partistyrelsen ut hårt för att kväsa abortfrågan och de som vill driva den – en gång för alla. Sättet de gjorde det var sådant att allt som har med abort att göra, eller ens kommer i närheten av att antyda någon kontakt med abortfrågan blir skambelagt och tabu. En av motionerna på rikstinget föreslog att partiet skall verka för att definitionen av när ett foster skall räknas att vara ett barn skulle sänkas från vecka 28, till vecka 22 i enlighet med WHO:s rekommendationer.  När denna motion kom upp så vågade flertalet inte rösta för detta (bara en minoritet röstade för), och motionen avslogs, trots att samtliga remissinstanser tillstyrkt förslaget att sänka gränsen när frågan gick på remiss 2006.

Märk väl att i början av 2008 beslöt regeringen att sänka gränsen till vecka 22, dvs vår partiledare Göran Hägglund går här emot vårt rikstings beslut, och det utan någon diskussion i partiet, eller ens någon förklaring om varför partiet bytt ståndpunkt i frågan (jag har inte sett någon i alla fall). Att ena året kväsa en motion om detta och nästa år besluta i motionens anda är för mig ett tecken på att det gått ”troll” i frågan.

Att Lennart Sacrédeus inte kommer med på valsedeln är inte den intressanta poängen när man analyserar provvalet, och tittar på valsedeln. Att diskutera detta är att ge sig in i en pseudodebatt.

Att utesluta honom från valsedeln, vilket vi gjorde i fredags, är att bädda för en fortsatt pseudodebatt, vilket kommer skada partiet. Det är det olyckliga med beslutet, att pseudodebatten fortsätter.

För det viktiga är inte att vi uteslöt honom. Det viktiga är provvalsresultatet, och den lista vi fastställde. Vi har en otroligt bra lista som den är idag.  De första 5 är mycket bra namn: Ella Bohlin 1:a, Sofia Modigh 2:a (som varit med att starta den nya nykterhetsrörelsen VITA, Per Landgren 3:a en mycket ideologiskt förankrad kristdemokrat. Christina Doctare på 4:e plats, Tuve Skånberg på 5:e plats, och Rolf Åbjörnsson samt Annelie Enochsson längre ned är alla Fellows vid Claphaminstitutet, där jag också är aktiv. Bland topp 10 finns ingen med läggning åt allmänborgligt social-liberalt håll.

Dett är den intressanta reflektionen: provvalet gav ett mycket kraftigt utslag till förmån för ”klassiska kristdemokrater”, eller värdekonservativa om man vill kalla dem så. De är helt dominerande om man räknar antalet röster och ringar.

Valsedeln som den är idag är därmed en mycket bra valsedel, och topp-kandidaterna är inte representanter för en social-liberal kristdemokrati. Så långt allt gott.

Provvalsresultatet blir för mig ett bevis för att partiledningen och funktionärer (från partifullmäktige uppåt) inte går i takt med sitt fotfolk (räknat som de som var ombud i provvalet). Den går än mindre i takt med sina medlemmar, eller sina kärnväljare. Dessa blir mer och mer desillusionerade av hur partiet agerar, och hur utfallet blir av vårt regeringssamarbete. (Fastighetsskatten, bensinskatten, ett urvattnat vårdnadsbidrag, ett för svagt försvar för äktenskapet (även om det är G i denna frågan så är det inte MVG).

Att utesluta Lennart Sacrédeus var ytterligare en sådan (onödig) manöver som skadar partiet. Jag tror inte det är den värsta, men den stärker folks uppfattning att partiet leds åt fel håll.

Göran Hägglund talade på partifullmäktige om att vi behöver vara lagspelare. Gott! Men låt då oss som representerar den tysta interna majoriteten (enligt min uppfattning) få vara med och spela. Vi känner oss sido-spelade (sidestepped), dvs inte respekterade, inte tagna  på allvar, vi får inte komma fram, man rekryterar inte bland oss när det gäller ledande funktionärer osv.) En ja-sägarmentalitet och själv-censur odlas som är märkbar när man åker på distriktsordförandemöten och på partifullmäktige.

I vårt handlingsprogram 2008-2010 står en inledande vision om att vi är ett parti med högt till tak. Det taket är idag inte så högt som det sägs. Tyvärr.

Om partiet inte ändrar sig, dvs höjer taket, låter oss alla spela med,  och tillåter ärliga försök att komma till tals med svåra politiska frågor som ungdomsaborterna (t.ex genom att genomföra ett brett handlingsprogram mot ungdomgraviditeter i enlighet med en annan motion som avslogs), då kommer våra kärnväljare att överge oss, och många medlemmar och lokalpolitiker kommer tappa geisten. Och vi kommer inte ha rekryterat nya, eller attraherat nya väljargrupper som väger upp detta.

Ett parti som inte förmår entusiasmera en absolut huvudpart av sina partimedlemmar och sina lokalaktiva går en dyster framtid till mötes.

Eftersom vi länge balanserat på 4% gränsen, och trots att vi stått upp för äktenskapet inte rekryterat nya väljare, tror jag att ett fortsatt stort avstånd mellan partiledning och fotfolk kommer innebära att vi inte klarar oss in i riksdagen 2010. Det brukar ju vara vårt fotfolks insatser i valrörelsen som gör att vi hämtar in i slutspurten.

Ett parti kan inte fungera utan 100 % stöd underifrån.

Jag hoppas jag får fel, och jag kommer göra mitt för att öka entusiasmen och mana till fortsatt tro på partiet.

Vi måste få högt till tak, och acceptera att det finns olika uppfattningar i en del sakfrågor, i vetskap att vi trots allt bygger på en kristdemokratisk ideologi. Det är ideologin som är viktigast att vi håller fast vid och är överens om.

Än finns det hopp för partiet, men det krävs två för att dansa tango. Partiledningen kan inte dansa ensamma utan behöver oss, och jag hoppas att de inser att vi är viktiga för partiets framtid.

PS.

* Jag delar inte Sacrédeus uppfattning i EU-frågan (jag är för EU, och vill införa Euron, och kan t.om. tänka mig att vi går med i Nato).  I denna fråga är ju också flera partier splittrade i falanger. Och så måste det få vara.

**  Med klassisk kristdemokrati menar jag inte att vi skall vara ett konfessionellt parti, utan vi behöver mer av kristdemokrati i europeisk tappning, och mindre marknadsliberal social-liberalism av allmänborgerlig karaktär.

Jag har inga problem att skilja på det ”värdsliga och det andliga regementet” (jmf. Luther), men förstår att det är svårare från de som kommer från frikyrklig bakgrund.

Frågan om klassisk kristdemokrati, och beteckningen värde-konservatism, är värd reflektion och ytterligare inlägg.

Läs också SvdSvd, DN samt DagenDagen och Dagen

Debatt om könsneutrala äktenskap i Radio Sjuhärad

I onsdags intervjuade Expressen mig om hur läget är inom partiet. De har intervjuat totalt 25 av 27 distriktsordföranden.

I artikeln som publicerades på torsdagen citerade de mig:

”Vill det sig illa, och de andra i Alliansen försöker köra över oss, så är det bättre att gå ur Alliansen.” Per-Olof Hermansson, Södra Västra Götaland

Detta föranledde Radio Sjuhärad att ringa mig i torsdags förmiddag och fråga om jag var villig att säga detta i en debatt med en företrädare för Alliansen. Givetvis var jag det.

Det visade sig senare att de fått en MUF-ordförande att ställa upp, och detta kryddades med att en RFSL-are, Åke Englund, också var med. Han skriver om debatten här.

MUF-ordföranden var upprörd över att jag ville fälla Alliansen för en ”sådan liten principsak”. Min undrar är förstås varför de tre andra partierna vill köra över Kristdemokraterna och riskera att vi går ur Alliansen för en sådan liten principsak.

Vill du höra hela debatten så kan du klicka på denna länk, titta lite längre ned på sidan. Döm själva.

Jag tyckte att debatten hölls på en sansad nivå, och jag försökte föra ett lite mer filosofiskt resonemang (om äktenskapet ontologiskt sett, om ordet som symbol mm) som jag fört i tidigare inlägg Bevara äktenskapet. Men på Åkes blogg rubriksätter han sitt inlägg med ”Att möta fienden”, och skriver han ”tror fortfarande jag funderar på känslan av att möta någon direkt som har så diametralt och nästintill hatiska åsikter om vad jag är”. Jag tolkar detta som en känslomässig projicering, en rädsla om man inte känner mig och vad som driver mig.

Det är ledsamt att han tycker att jag har hatiska åsikter om vad han är. Det har jag inte. Inget jag sade i debatten uttrycker en hatisk åsikt ‘om vad han är’.

Däremot är jag övertygad om min uppfattning i sakfrågan: att den relation som man betecknar med ordet ”äktenskap” endast kan förekomma mellan en man och en kvinna.

Att jag uttrycker denna uppfattning räcker tydligen för att (vissa) andra uppfattar mig ha nästintill hatiska åsikter.

Jag själv tyckte att vi hade en rak, öppen, fair, debatt. Som för min del gärna fått fortsätta en stund.

Det jag efterfrågar är att de som driver frågan om könsneutrala äktenskap svarar med ett mer filosofiskt resonemang. Nu blir det i stället mest argumentet: kärlek, diskriminering, och känslor.

De sista dagarna har jag fått några kommentarer, som ni kan läsa, här på bloggen.

En av kommentarskrivarna, Bengt, har grovt missuppfattat min fråga om hur många ben en hund har om man kallar svansen för ett ben. Även där ser jag en stark, känslomässig reaktion, i detta fall överreaktion. Jag har inte fått något svar på min sista fråga till honom, att återkomma efter att han läst mitt inlägg Bevara äktenskapet.

Efter radiodebatten har jag fått en mängd positiva reaktioner. En man ringde i fredags kväll och berättade att han länge röstat på (c) och (m) men att han nu skulle stå upp för och vara ambassadör i sina kretsar för Kristdemokraterna, särskilt i frågan om äktenskapet.

Jag har också fått ett telefonsamtal till mitt mobilsvar med ett hotfullt budskap, med anspelning på inlägget om Bevara äktenskapet.

Tar man till hot har de rationella och logiska argumenten trutit. Det vinner ingen respekt.

Jag vill föra debatten på rationella grunder och sakliga argument, men givetvis utifrån vars och ens grundläggande ideologi (vilket gör att man kan hamna i olika slutsatser).

Vi måste skilja på sak och person.