Media sedan nomineringsmötet

Jag har fått god media första veckan efter nomineringsmötet.

Dagen efter intervjuades jag och Else-Marie Lindgren av Radio 7Härad, intervjuer om tydliggjorde våra olika profiler: Else-Marie vänder sig till allmänborgerliga väljare och vill enligt sina egna ord stå för en pragmatisk kristdemokrati. Jag vänder mig till de väljare som vill ha en mer tydligt profilerad, kristdemokratisk politisk som är ideologiskt grundad.

Tidningen Kristdemokraten skrev redan på fredagen en liten blänkare om att lotten fällt avgörandet om vem som skulle stå på förstaplatsen till riksdagen för VG Södra.

Markbladet skrev i veckan en halvsida (sid 20) om nomineringen och att jag satsar på en personvalskampanj, och redogjorde också för några av de frågor jag vill driva:  att jag vill ha mindre stat och starkare  civilsamhälle,  där ‘marknaden’ bygger på andliga, moraliska och kulturella värden, och kontrolleras av människors inneboende kompass, inte bara på lagar. Och att jag vill föra fram mänskliga fri- och rättigheter, skol- och äldreomsorgsfrågor. Och inte minst att i ett starkare civilsamhället måste familjen få utökat utrymme att bestämma själva hur de vill leva.

Boråstidningen skrev i torsdags en halvsida om nomineringsmötet, och om min personvalskampanj. (finns inte på internet). Rubrik: Tar sikte på riksdagen. Jag fick bla säga: ”Många kristdemokrater är för snälla och antar rollen som samarbetsingenjör. Jag vågar sticka ut  hakan och även säga sådant som inte är politiskt korrekt”, och ”Den som lindar in sitt budskap av rädsla för att väcka anstöt, när inte ens de 20 procent som tycker likadant. ” Vidare lyfte artikeln fram att jag är emot kvotering av föräldraförsäkringen och homoäktenskap i kyrkan, samt att jag  kommer driva frågan om ett stärkt försvar, som avskräcker eventuella invasionsplaner från främmande makt.

Artikeln redogjorde också lite för hur jag tänker driva min kampanj: genom att bilda en stödjande kommitté, samla in pengar till trycksaker, delta i debatter, möten på torg och i olika föreningar.

Boråstidningens politiske redaktör, Katrina Larsson, skrev på ledarplats några notiser där hon lyfte den viktiga frågan om vem som kommer att vinna folkets röster för Kristdemokraterna i riksdagsvalet, och redogjorde kort för lottens roll, och konstaterade att sittande riksdagsmän brukar kunna räkna med  ett starkare stöd.

Vidare konstaterar hon att jag  stärkt av stödet kommer driva en personvalskampanj, att den orädde Hermansson inte dragit sig för att kritisera partiledningen för att driva partiet i en allmänborgerlig riktning och bl a gett tummen ner för partiets beslut att ge utländska kvinnor möjlighet att få abort i Sverige.

Och i veckan ringde Radio 7Härad och bjöd in mig till debatt nu i morgon då Måndagsklubben skall debattera kvotering av bolagsstyrelser mm.

En bra början på min personvalskampanj!

Sveriges försvar måste stärkas!

Svensk säkerhetspolitik har en tydlig organisatorisk prägel av ett Europa som inte längre finns. Det kalla kriget är över och Europa har förändrats i grunden. Den svenska säkerhetspolitiken har dock inte riktigt hängt med i tempot. Gamla föreställningar om vad Nato är skymmer sikten för en verklighetsanpassad diskussion om säkerhetspolitisk samverkan.

Nato försvarar inte längre halva Europa utan förenar hela den europeiska kontinenten i samarbete. Tio av de forna öststatsländerna och 21 av EU:s medlemsländer är också medlemmar. Det innebär att Nato är den organisation man samverkar genom om man vill ha ett fördjupat säkerhetspolitiskt samarbete i Europa. Det finns inget annat alternativ.
Sverige avser inte heller att vara neutralt om något av dessa länder angrips. Vi planerar alltså för att om det otänkbara inträffar så ska vi försvara Natoländer tillsammans med andra Natoländer. I vanliga fall innebär detta att man är allierad.
Man skulle kunna tro att Sverige ställde sig först i ledet att stödja en utveckling mot ett mer enat Europa inom säkerhetspolitiken men så är inte riktigt fallet. Närmandet till övriga Europas samarbetsorganisation på detta område är något vi talar tyst om. Men den svenska säkerhetspolitiken har i praktiken förändrats mer än vad det verkar. Vi samverkar faktiskt väldigt väl med Nato ute i världen. 80 procent av de svenska trupperna på internationellt uppdrag verkar under Natos ledning. Denna utveckling är förstås både logisk och bra.
Det är nu hög tid att det svenska försvaret utrustas och organiseras inom Natosamarbetet istället för utanför. Försvarsberedningen har redan fastslagit att vare sig vi eller våra grannländer kommer att förbli passiva då ett grannland utsätts för militärt hot. Det är då rimligt att utgångspunkten för framtidens svenska försvar bör vara inom den organisation vi kommer att verka. Sverige bör inte stå vid sidan om utan söka fullt inflytande som medlem. Om vi förväntar oss att våra kvinnor och män i uniform skall kunna samarbeta fullt ut med Nato i krigstid bör rimligtvis svenska politiker kunna göra det i fredstid.
Det verkar som att de som hade problem att ta ställning mellan det fria väst och kommunistiska öst under det kalla kriget har fått veto i Natofrågan. Det är dags att ändra på det nu. Det är endast som fullvärdiga medlemmar i Nato som Sverige får samma inflytande som övriga medlemmar. Det är dags att tala klarspråk om att Sverige bör söka medlemskap i Nato.

Det finns en naivitet hos många svenska politiker. Vi är världens samvete, och vi tror gott om (för) många andra länder.

Efter första världskriget avrustade vi och många andra länder. Aldrig mer krig – tänkte man.

När Hitler kom till makten i Tyskland började en upprustning som vi först sent tog på allvar, och vid krigsutbrottet 1939 var vi i stort sett försvarslösa.

Anpassning till de starkare (Tyskland och sedan Sovjet) och flathet inför deras övergrepp var tidigare regeringars sätt att försöka undvika anfall och invasion, eller negativa påtryckningar.

I det tysta samarbetade vi med USA och Nato, som trots allt var en underförstådd garant för vår frihet under det kalla krigets dagar.

Efter Murens fall, och Järnridåns nedmontering har Sverige åter igen avrustat och har idag huvudsakligen styrkor för internationella insatser. Vi har ingen försvarsmakt idag. Klokt eller naivt? Framtidens historieböcker ger oss svaret.

Men jag tror det är mer naivt än klokt.

Idag är vi absolut beroende av Nato. Det är t.o.m så att 80 % av våra egna styrkor idag verkar under Natos ledning.

De flesta forna öststatsländer och EU:s medlemsländer är medlemmar i Nato. Det säkerhetspolitiska samarbetet i Europa är helt beroende av Nato.

I praktiken samordnar vi idag våra styrkor med Natoländerna, och vi är beredda att ställa upp om våra grannländer behöver vår hjälp. Vi räknar med att de ställer upp för oss om det blir skarpt läge.

I kristdemokraternas principprogram säger vi: ”Försvarsmakten skall ha en sådan styrka, sammansättning, beredskap och gruppering, att den kan verka krigsavhållande vid säkerhetspolitiska kriser i närområdet”. Vi säger också ”Alla svenska medborgare skall omfattas av en totalförsvarsplikt.” Men idag är värnplikten i praktiken avskaffad.

Slutsatsen måste bli att vi borde gå med i Nato fullt ut, och vi måste också stärka vårt försvar.  Gör också om värnplikten till en allmän civilplikt, som får utgöra grunden till totalförsvarsplikten. En sådan allmän civilplikt på minst tre månader för både kvinnor och män skall även omfatta våra invandrare vilket leder till en ökad integration då de får lära sig språk, seder och bruk, och får vänner och kontakter inför deras framtida liv i Sverige.