Tro, Hopp och Kärlek

På affischerna som vi sätter upp i valet finns många olika slags budskap.

Jag har valt att inte ta upp en direkt sakfråga; där finns det många och där skiljer sig heller inte alltid partierna åt.

Min slogan, Tro, Hopp och Kärlek, har jag valt för att signalera vilket slags samhälle jag vill bygga. Samhället är vi allesammans, individer, familjer, föreningsliv, näringsliv och stat, kommun, och region.

Vilket slags samhälle vill vi ha? Det är för mig den viktigaste frågan. Kristdemokraterna tror inte på något visionär dröm som vissa partier göra som målar ut en utopisk ouppnåelig vision.

Vi tror på människan, personen, som trots sin ofullkomlighet har en enorm potential. Vi tror att alla människor är lika mycket värda, men också att de har ett unikt, oskattbart värde. Vi vill att alla skall få möjlighet att nå sin egen potential, och växa och få förverkliga sina egna drömmar.

Det offentligas uppgift är att skapa förutsättningar och ge stöd på rätt nivå, så att var och en kan leva det liv som de själva vill.

Men mycket handlar sedan om hur vi alla lever och beter oss mot varandra i samhällsgemenskapen, hemma, i skolan, på arbetsplatsen och i det offentliga samtalet.

Vi föräldrar, och andra vuxna t.ex lärare i skolan, behöver stödja våra barn och unga så att de får en inre trygghet och ett gott självförtroende, så att de får en tro på sin egen förmåga och möjligheter. Företagare behöver också stöttning för att kunna tro på sin satsning på att bygga sitt företag, ge jobb åt andra och tro på sin roll som genererar medel till välfärden.

Och jag tror att vi alla behöver hopp; hopp om fred och frihet; hopp om trygghet på ålderdomen; hopp om att få hitta sin plats och roll i livet, där man kan få känna sig behövd och uppskattad.

Jag vill arbeta får allas vårt gemensamma bästa; ett samhälle baserat på medmänsklig kärlek och omsorg om varandra, där vi erkänner varandras unika värde, där vi inte hatar eller bygger avgrunder utan bygger broar även om vi har olika åsikter i olika frågor.

Inte bara politiker, utan vi alla, bidrar till hur samhället utvecklas. Jag vill vara med och påverka så att mer resurser och mer energi läggs på det gemensamma bästa.

Då är etiska principer nödvändigt, t.ex den gyllene regeln: ”allt vad du vill att andra skall göra mot dig det skall du göra mot dem”.

Per-Olof Hermansson (KD)
Riksdags- och kommunkandidat

 

Om partiet i media och debatten

Det blåser snåla vindar kring partiet och en del av våra frågor. Och som representant för partiet blir man förstås uppringd och intervjuad av diverse media.

Tyvärr blir inte alltid artiklarna och citaten helt rätt, rubrik och text kan leda tanken fel.

I fredags blev jag intervjuad av Radio Sjuhärad,  och det tyckte jag blev någorlunda rätt, dvs som jag menat och som jag sa.

I lördags skrev BT, efter att ha hört radiointervjun, och efter samtal med mig. Men där blev det fel rubrik, och även vissa formuleringar blev inte riktigt som jag sagt och menat. (BT:s artikel ligger inte på internet.)

För att rikta fokus på rätt sak har jag därför idag skrivit en debattartikel på Newsmill, där jag mer utförligt försöker formulera det jag menar.

Ni som läst min blogg tidigare känner igen det. Det är inget nytt under solen. Men icke desto mindre viktigare än någonsin.

Det jag inte säger så mycket om på Newsmill är förstås att ansvaret för partiets utveckling finns på alla plan, och inte minst i partiets ledningsgrupp (partistyrelsen, ledande tjänstemän, rikspolitiker, och ja; hos partiledaren).

Men vi har även ett ansvar på lägre nivåer.  Även vi på lokal och regional/landstingsnivå är med och skapar och har skapat den kultur som jag delvis kritiserar.

Mitt budskap är riktat till oss alla: vi måste gå tillbaka till rötterna, finna guldkornen (pärlorna?) och göra praktisk politik av det.

Och inte minst: vi  måste tro på det vi håller på med, på vår filosofi/ideologi, och på vår politik.

Kristdemokraternas problem med konfessionella

Nästan i alla analyser i press och ofta även internt i partiet nämns problemet med konfessionella som ett av partiets största problem.

Efter den avslöjade, pinsamma, mejlväxlingen mellan partisekreteraren Lennart Sjögren och Bengt Germundsson, en av de som kritiserat sättet på vilket partiet leds, så borde väl just denna analys behöva omvärderas. En av partiets mest centrala och ”icke-konfessionella” tjänstemän visar sig bruka känslomässigt konfessionellt språk.

Lennart Sjögren har ju varit en av Göran Hägglunds mest lojala medarbetare, men har trots det tagit sig för att skriva ett mail med tydligt konfessionella inslag. Han säger explicit: ”Det är efter många dagars funderande och även efter bön som jag skriver detta till dig”, sedan: ”Visst hör du orden ”Håll fred med varandra”, ”Den som är utan synd kaste första stenen”, ‘Se hur dom älskar varandra'” och i slutet: ”Jag kommer att fortsätta att be för dig”. Däremellan är det både hot och känslomässigt manipulativt språk.

Är detta det språkbruk som man förväntar sig av icke-konfessionella kristdemokrater?

Absolut inte – och jag tror inte att de i partiet som beskylls vara konfessionella använder ett sådant språk – i sina politiska verksamhet inom partiet eller i sina politiska uppdrag. Att de privat kan använda ett konfessionellt språk är en annan sak. Men det är ju inte det som är under diskussion.

Det som hänt avslöjar i stället något som partiet i stort vet om, men som man blundar för, eller inte heller talar högt om: en mycket stor del av partiets tjänstemän och ledande politiker är faktiskt konfessionella, i den meningen att de har en tro, en konfession som de bekänner sig till.

Men att ha en tro är faktiskt en demokratisk rättighet, vi har religionsfrihet i Sverige.

Det som är det egentliga problemet är inte om man  har en personlig tro, en konfession, utan om man inte skiljer på livet i tro, och det politiska livet, utan blandar ihop dem.

Här har partiet ett uppenbart problem: en stor del av de aktiva har en bakgrund i pingströrelsen som i sin teologi inte skiljer på trosliv och det värdsliga livet. I klassisk teologi (katolsk och luthersk) skiljer man på de två svärden: det andliga och det värdsliga, i luthersk teologi kallad tvåregementesläran. Enligt denna lever vi i två sfärer:  den andliga sfären administreras av kyrkan som via förkunnelse och sakrament ger det som människan behöver andligt.  I det värdsliga regererar den lagstadgade överheten (staten)  och där lyder alla människor under samhällets lagar och förordningar,  som måste grundas på förnuft och rättvisa. Och dessa två regementen blandas inte (även om de påverkar varandra).

Att så många har pingstbakgrund är ett av Kristdemokraternas problem.

Den bakgrund som partiet har i pingströrelsen med dess otydliga teologi på denna punkt, och det faktum att en mycket stor del av partiets funktionärer växt upp i pingströrelsen gör att man har svårt att hantera detta. Antingen blir det ”för mycket konfessionella inslag” (dvs man blandar som Lennart gjort), eller så tar man (i rädsla för de konfessionella) så starkt avstånd från ”det konfessionella” att man in princip tar avstånd från den kristdemokratiska grunden i den kristna traditionen och den judisk-kristna etiken (man förnekar kanske den inte, men man står inte på den tryggt och stadigt).

Det finns en bättre väg, en som jag tror att troende Moderater, Centerpartister, Socialdemokrater och Folkpartister har lättare för: att utifrån sin kristna tro som grund och inspiration driva politik ”i det värdsliga regementet” utan att skämmas för sin egen kristna tro (konfession). Man behöver inte dölja att man har en kristen tro och bekännelse, utan det utgör en styrka i den politiska gärningen. De beskylls sällan för att vara konfessionella.

Kristdemokrater i Europa har normalt inte detta problem – men så är de ju oftast katoliker eller lutheraner.

Låt oss då slippa denna stämpel som invektiv på de Kristdemokrater som är tydliga med att de har en kristen tro, men som förmår skilja på politik i det värdsliga regementet, och den privata tron i det andliga regementet.

Har kristdemokratin en framtid?

Mikael Hermansson skrev härom veckan (20 nov) en initierad artikel om Kristdemokraternas kris.

Mikael ger en bakgrundbeskrivning till partiets kris och fokuserar på att motsättningar i partiet är kärnan i krisen. Han beskriver hur partiet lider av motsättningarna mellan storstadens föreställningsvärld, och folkrörelsepartiets gräsrötter som inte känner igen sig.

Det är tråkigt att han skulle behöva använda ord som närmast är invektiv – när han talar om att kommunalrådet i Carina Liljesand mobbats ut för att hon deltog i en Pride-promenad så är det faktiskt inte sant. Det är en tidningsskröna. I själva verket har partiet valt David Lega till nytt kommunalråd  – han gick också med i Pridepromenaden.

Mikael Hermansson fångar en del av krisens kärna  – men missar en del vinklar.

Jag vill därför nyansera och fördjupa bilden en aning.

Vad är då kärnan i partiets kris?

Partiets ledning, med partiledare Göran Hägglund och hans tjänstemän har haft en agenda att omforma partiet till ett modernt parti som tilltalar en bredare grupp väljare än den vi haft tidigare, i tron att vi skulle kunna nå en bred grupp allmänborgerliga väljare. Han har inte lyckats och resultatet är istället att vi tappar regelbundna kyrkogångare till socialdemokraterna enligt undersökningar, nu senast p.g.a socialförsäkringsfrågans  hantering.

Strategin för denna omformning har inte varit att utgå från vår grundideologi och principprogram, utan att leta efter allmänborgerliga frågor och lansera dem i valen. Och samtidigt tona ner en del av de ideologiskt betingade frågorna som upplevts som belastande ur fördomssynpunkt.

Sättet att göra denna omformning är nästa anledning till krisen. Som folkrörerelseparti borde det naturliga vara att i lyhördhet förankra nya tankar nedåt i partiapparaten, partistyrelsen, partifullmäktige, riksting, ja – ända ned till lokalavdelningarna. I stället har Göran Hägglunds ledarstil snarare varit den motsatta – däri har Mikael Hermansson rätt. Partiledaren omger sig med ett ungt gäng tjänstemän som inte har någon längre livserfarenhet eller erfarenhet som förtroendevalda i den politiska verkligheten (kommun, landsting, riksdag).

Men Mikael har fel när han säger att ”partiet centralt vill framställa partiet som ett värdekonservativt parti ”och att Hägglunds närmaste rådgivare är värdekonservativa. De skullesjälva värja sig från en sådan beskrivning – med något undantag.  Däremot är det nog mer av storstadsmentalitet i bunkergänget, och ofta är den mer social-liberal än värdekonservativ. Ett tecken på det visar sig nu när liberala ledarskribenter försvarar Göran Hägglund, och det är knappast värdekonservatismen de vill försvara.

Partiet lider fortfarande av ”frikyrkosyndromet” som bland annat tar sig i uttryck av att den normale kristdemokraten är snäll och trevlig, ofta konflikträdd, håller sig väl med alla, samverkar och samråder, och vill se till att alliansen håller ihop. Tyvärr gäller det undantagslöst i alla nivåer.

Det tar sig också i uttryck av att vi inte tar för oss, vi vågar inte med stolthet stå för den ideologi som partiet är grundat på, utan försöker finna mer allmänna formuleringar som inte är så tydliga, särskilt om de utmanar det politiskt korrekta.

Dessvärre innehåller frikyrkomentaliteten också ett förhållningssätt mot partiledaren och ledningen som är förödande för den vitala politiska diskussionen.

Kritik mot ledningen ses som tecken på illojalitet och skall kväsas, antingen genom marginalisering, små-stick, ironi, och framförallt genom självcensur (man skall förstå av sig själv att det är fel, hålla tyst, eller bli en ja-sägare), man skall i en anda av att värna partiet och varandra hålla inne med sina åsikter om vad som inte funkar, vad som borde göras bättre på ett annat sätt, åtminstone om de man tycker skiljer sig från vad som ledningen tycker.

Den diskussion som nu uppstått i media om Göran Hägglunds plats som partiets ledare kännetecknas, enligt min uppfattning, av detta. Mellan skål och vägg säger folk vad de tycker, men om man utifrån frågar så är allt bra, valresultatet är rätt bra, ”hyggligt med tanke på opionsnivåerna i våras” osv.

Ytterligare en anledning till att vi tappat väljare är att vi varit otydliga i våra budskap. Vår grafiska kampanjprofil har ändrats en gång per år den senaste mandatperioden. Och vi har bytt slogan varje år: först var det Trygghet, sen Verklighetens folk, Politikens gränser och nu i valet ”Ett mänskligare Sverige”. I valet gick vi ut med 13 steg och 89 konkreta punkter. Men ingen av oss kommer egentligen ihåg vilka det var. Det var för många. Hur skall väljarna kunna förstå vad vi vill när vi gör så här?

För att lyckas måste vi skilja oss från de övriga borgerliga partierna. Vad är vårt unika bidrag? Vad tillför ett kristdemokratiskt parti?

Detta måste vi formulera och våga stå för med stolthet.

Vi måste definitivt bli tydliga. Det gäller både den grafiska profilen, valet av slogans och valet av huvudfrågor att driva i valrörelse och i alllianssamarbetet.

Vi måste våga ta för oss, sticka ut, inte vara så finkänsliga och snälla.

Har partiet en framtid?

Det beror på hur krisen hanteras. Jag tror absolut att det finns plats för ett värdekonservativt parti med kristdemokratisk ideologi av europeiskt snitt. Det skulle vara ett parti grundat den judisk-kristna etiken och på respekten för alla människors unika värde, med en stark betoning av solidaritet med de utsatta  och svaga (äldre och barn), samt med familjen som samhällets grund som en av våra huvudfrågor,  och som samtidigt för en trovärdig politik som stärker civilsamhället och minskar den starka statens makt.

Ett sådant parti skulle kunna rymma både troende och sekulariserade, vänsterorienterade och högerorienterade, rik och fattig.

Publicerad som debattartikel 2010-11-28 i Borås Tidning  (ngt förkortad)

Min kryss-vinst och partiets profil

Nu står det klart att Kristdemokraterna gjort sitt sämsta val sedan 1994. Vi backar i alla val, och i kommunerna blir vi nu mindre än Sverigedemokraterna räknat i antal mandat! Vi har 594 mandat, och SD har 609 mandat.

Nu är det allvar – som om det inte varit det efter tidigare val där vi backat (2002, 2006, EP-valet) !

Vi behöver göra en ordentlig val-analys över hur vi fungerar på kommunnivå, i region och landsting, och i riksdag och regering.

Att jag med min profilerade personvalskampanj vunnit kryssen i vår riksdagskampanj i VG Södra före sittande riksdagsledamoten sedan 8 år, Else-Marie Lindgren, tror jag är en fingervisning om i vilken riktning våra väljar vill att vi skall gå: vi behöver bli ett tydligare, ideologiskt alternativ till de andra borgerliga partierna.  (I kommunvalet fick jag 25,15 % i Mark 2 och 14,57 % i Mark 1.)

i har framstått som ett allmän-borgerligt parti och tappat bort vår tydliga koppling till den judisk-kristna etiken, med sin betoning på solidaritet och omsorg om de utsatta och svaga i samhället: änkor (äldre), föräldralösa barn (utsatta barn), främlingen som bor ibland oss.  I denna profilering (som  behövs) så behöver vår syn på människovärdet stå i fokus: alla människors  lika värda, men  också unika, okränkbara värde.

I dagens BT skriver ledaren lite grann om detta. I tidningen finns också en artikel om krysskampanjer och om min personvalskampanj. (hittar den inte ännu på internet.)

Utdrag ur ledaren:

Ty de [kryssen] säger något om vilken riktning väljarna vill ha i partiet. Det kan ha betydelse för framtiden och den kryssade politikerns utsikter att vinna gehör för sin linje.

Men det ger framförallt en möjlighet att minska klyftan mellan väljare och valda. Ett bra förhållande kan börja med ett kryss. Det är en sak att lägga ett partis valsedel i röstkuvertet. Den som dessutom kryssar en person har gett den ett personligt förtroende att förvalta.

Därför har en personkryssad politiker ett stort ansvar inför sina väljare. Det blir tydligare att det är därifrån, och inte från partiledningen, som uppdraget kommer.

Tidningen Dagen skriver också om partiets profil – i jakten på de allmänborgerliga väljarna så tappar vi de kristna väljarna. Fler kristna röstar på (S) än på KD!

En av våra viktiga frågor är: Vilket mervärde ger Kristdemokratin i politiken? Om det är den judisk-kristna etiken och dess tillämpningar på ett antal frågor som rör omsorgen om de utsatt och svaga, de äldre, barnen, främlingen ibland oss, människovärdet mm, då behöver vi lyfta fram det mer i våra politiska utspel och förslag. Annars drunknar vi i Alliansen, och blir sedda som ett av de ”blåa” partierna.

Vi har också totalt misslyckats att nå invandrarna, som ofta delar våra grundläggande värderingar, om än ibland med muslimsk utgångspunkt (den gyllene regeln finns i olika islamska varianter, islam delar sin religiösa grund med judendom och kristendom).


Utvärderingar där jag hamnar högt

I dagarna har det kommit flera utvärderingar där jag kommit högt, utifrån mina svar på en enkät.

I företagarnas Kandidatguide hamnar jag med fyra andra (varav vi är tre kristdemokrater) högst på listan över företagsvänliga kandidater i Västra Götaland Södra. Ni hittar listan här.

Kandidatguide

Företagarnas kandidatguide

Svenska Evangeliska Alliansen har också gjort en utvärdering utifrån synen på Samvetsfrihet, Äktenskap, dödshjälp och inställningen till aborter. Här finns jag också med.

SEA

SEA:s utvärdering av kandidater

Bloggaren Fason & Tradition lyfter fram ett antal kandidater som han rekommenderar att kryssa, bland dem mig. Han skriver utifrån en konservativ idé-tradition, och även om jag inte kallar mig själv konservativ, utan är mer reformatoriskt inriktad utifrån den judisk-kristna etiken, så är jag på några punkter vad man kan kalla värde-konservativ, eller social-konservativ, dvs jag tror att det finns vissa absoluta värden som inte kan och ska förändras, främst bland dessa är förstås människovärdet.

Föreningen Ja Till Livet listar på sin blogg Enim  kandidater, däribland jag, som värnar människans värde i olika frågor som dödshjälp, abort-prevention, fosterdiagnostik av kön för selektiv abort, sänkning av abortgränsen.

Ni som kommit till sidan för att ni inte hittar en bilaga i Världen Idag eller Dagen kan klicka här så får ni upp den i PDF-format.

Wilhelm Röpke: vad är ett kristdemokratiskt samhälle

Jag håller just på med att läsa artiklar och böcker av Wilhelm Röpke, den kristdemokratiska nationalekonom som stod bakom det ”tyska undret”, när Tyskland reste sig upp ur ruinerna efter andra världskriget.

I veckans nummer av Kristdemokraten skriver Charlie Weimerws, KDU:s förbundsordförande, om Wilhelm Röpke och den sociala marknadekonomi som han förordade.

Jag vill dela med mig av ett citat från Röpke, som en beskrivning av vad ett kristdemokratiskt samhälle skulle vara:

”Till vilken nytta är aldrig så mycket välstånd om vi samtidigt och oavbrutet gör världen vulgärare, fulare, mer larmande och gråare, och om människor förlorar de moraliska och andliga fundamenten för sin existens?  Människan lever helt enkelt inte av radioapparater, bilar och kyskåp allena, utan av hela den oköpbara världen bortom marknaden och resultatsiffror, världen av värdighet, skönhet, poesi, anständighet, ridderlighet, kärlek och vänskap, världen av gemenskap, livets mångfald, frihet och personlighetens fullständighet.”

Media sedan nomineringsmötet

Jag har fått god media första veckan efter nomineringsmötet.

Dagen efter intervjuades jag och Else-Marie Lindgren av Radio 7Härad, intervjuer om tydliggjorde våra olika profiler: Else-Marie vänder sig till allmänborgerliga väljare och vill enligt sina egna ord stå för en pragmatisk kristdemokrati. Jag vänder mig till de väljare som vill ha en mer tydligt profilerad, kristdemokratisk politisk som är ideologiskt grundad.

Tidningen Kristdemokraten skrev redan på fredagen en liten blänkare om att lotten fällt avgörandet om vem som skulle stå på förstaplatsen till riksdagen för VG Södra.

Markbladet skrev i veckan en halvsida (sid 20) om nomineringen och att jag satsar på en personvalskampanj, och redogjorde också för några av de frågor jag vill driva:  att jag vill ha mindre stat och starkare  civilsamhälle,  där ‘marknaden’ bygger på andliga, moraliska och kulturella värden, och kontrolleras av människors inneboende kompass, inte bara på lagar. Och att jag vill föra fram mänskliga fri- och rättigheter, skol- och äldreomsorgsfrågor. Och inte minst att i ett starkare civilsamhället måste familjen få utökat utrymme att bestämma själva hur de vill leva.

Boråstidningen skrev i torsdags en halvsida om nomineringsmötet, och om min personvalskampanj. (finns inte på internet). Rubrik: Tar sikte på riksdagen. Jag fick bla säga: ”Många kristdemokrater är för snälla och antar rollen som samarbetsingenjör. Jag vågar sticka ut  hakan och även säga sådant som inte är politiskt korrekt”, och ”Den som lindar in sitt budskap av rädsla för att väcka anstöt, när inte ens de 20 procent som tycker likadant. ” Vidare lyfte artikeln fram att jag är emot kvotering av föräldraförsäkringen och homoäktenskap i kyrkan, samt att jag  kommer driva frågan om ett stärkt försvar, som avskräcker eventuella invasionsplaner från främmande makt.

Artikeln redogjorde också lite för hur jag tänker driva min kampanj: genom att bilda en stödjande kommitté, samla in pengar till trycksaker, delta i debatter, möten på torg och i olika föreningar.

Boråstidningens politiske redaktör, Katrina Larsson, skrev på ledarplats några notiser där hon lyfte den viktiga frågan om vem som kommer att vinna folkets röster för Kristdemokraterna i riksdagsvalet, och redogjorde kort för lottens roll, och konstaterade att sittande riksdagsmän brukar kunna räkna med  ett starkare stöd.

Vidare konstaterar hon att jag  stärkt av stödet kommer driva en personvalskampanj, att den orädde Hermansson inte dragit sig för att kritisera partiledningen för att driva partiet i en allmänborgerlig riktning och bl a gett tummen ner för partiets beslut att ge utländska kvinnor möjlighet att få abort i Sverige.

Och i veckan ringde Radio 7Härad och bjöd in mig till debatt nu i morgon då Måndagsklubben skall debattera kvotering av bolagsstyrelser mm.

En bra början på min personvalskampanj!

Mitt politiska program

Jag kandiderar till riksdagen. För närvarande står jag på förslag på riksdagslistan för Västra Götaland Södra. Platsen är dock inte offentlig, förrän efter nomineringsstämman den 3 februari då beslut fattas.

Vilka frågor vill jag då bevaka och driva, om jag skulle bli vald?

Låt mig först säga att jag vill vara en ideologiskt medveten kristdemokrat. Det betyder att jag vill driva frågor utifrån ett kristdemokratiskt genomtänkt perspektiv. Inte bara för att det skulle attrahera någon, utan för att jag tror att det är rätt. Och inte bara för att partiet eller något riksting beslutat om en sakfråga.

Jag vill grunda mina idéer och förslag på en ideologisk grund. Om slutsatserna inte stämmer med vad partiet just för stunden vill driva, så håller jag hellre fast vid grunden, och de slutsatser som kommer därur.

1. Familjen och civilsamhället

Familjen är samhällets viktigaste byggsten, den grundläggande enheten som bär upp samhället. Människan som är en person, lever inte isolerad utan i gemenskaper, och den främsta är familjen.  Familjer ingår i släkter. Människor bor i byar och orter,  och får relationer med grannar, hembygdsföreningar, idrottsklubbar. Folk arbetar i företag, och får även där relationer.

Tillsammans bygger människan i gemenskap samhället, det som  kallas civilsamhället. Tillsammans skapar människor i gemenskaper staten. Staten är till för människans skull – och inte tvärtom. Och samhället är inte staten!

Ett väl fungerande samhälle har väl fungerande familjer, där föräldrar stöttar varandra och utvecklas, och där barn mognar och blir vuxna.Vidare finns väl fungerande personer med företag, och väl fungerande marknader.

För att få väl fungerande familjer och företag behöver familjen och företagare gynsamma villkor  och stöd från samhället och stat/landsting/kommun. Den offentliga sektorn behöver stödja och underlätta för familjerna och företagare att kunna leva det liv och driva företaget på det sätt som de själva tillsammans bestämmer.

Det finns två diken: för mycket stat, eller för mycket ‘marknad’. Den gyllene vägen är någonstans däremellan: en marknad som byggs upp eller tyglas av människor i gemenskap och deras moraliska och kulturella kvaliteter.

Läs om den tyske kristdemokraten Röpkes syn på samhället.

2. Mänskliga fri- och rättigheter

Utifrån människans väsen (personalism) definieras ett antal rättigheter som ingår i att vara  människa. Det är t.ex rätten till mat, bostad, utbildning, rätten att fritt välja åsikter och religion.  Detta har kommit att kallas de mänskliga ”fri- och rättigheterna.”

En av de viktiga rättigheterna är att människan skall få leva fri: välja hur och var hon vill leva. Det hänger ihop med att människan har en fri vilja, och därmed ansvar för sina val.

För att ge största möjliga utveckling åt personer och gemenskaper behöver dessa få leva i frihet. Varken stat (offentlig sektor) eller marknaden skall få ha sådan makt att de skall kunna hämma personernas och familjernas tillväxt (både i kvalitet och omfattning).

De mänskliga rättigheterna tas för givna. Men i stora delar av världen är de inte det. Särskilt i länder som inte historiskt är knutna till den kristna kultursfären, som ju de mänskliga rättigheterna har växt upp i.

I många länder i asien och afrika får människor lida pga att de mänskliga rättigheterna inte respekteras.

Jag vill slåss för de mänskliga rättigheterna, och friheterna, både i Sverige och i tredje världen, och t.o.m. i Europa, där vissa rättigheter naggas i kanten.

I tredje världen kan det vara religiösa eller politiska minoriteter som förföljs eller motarbetas. I stora delar av muslimska världen har de kristna minoriteterna, som oftast bott i dessa länder sedan tiden innan islam uppkom, mycket tuffa vilkor, och ibland är de utsatta för ren förföljelse.

I Sverige är det allt viktigare att bevaka och försvara religionsfriheten, rätten att välja och utöva sin relgion.

Det finns t.o.m. en av de mänskliga rättigheterna som vi inte tagit in i svensk lagstiftning, det är rätten till samvetsfrihet. I praktiken kan det t.ex  handla om att det behövs en samvetsklausul som ger en anställd rätt att avstå från att göra en viss insats som bryter mot personens samvete. Samvetsfrihet är just att man inte skall tvingas bryta mot sitt samvete.

3. Äldrefrågor

I storfamiljen ingår oftast en generation äldre. Det är de som lever kvar längst, och som har burit en stor börda under livet genom att ta ansvar för familjens liv och tillväxt, ofta under svåra tider.

De äldre blir fler och fler. När man blir äldre blir man åter igen beroende av andra, sin familj, men också av de vårdare som man kanske behöver.

Att ta hand om äldre är en viktig uppgift, och de äldre skall behandlas med respekt. Den värdighetsgaranti som Kristdemokraterna arbetat för, och som regeringen nu föreslår skall ingå i en värdegrund för äldreomsorgen är oerhört viktig. Vi skall behandla de äldre som vi själva skulle vilja bli behandlade!

Pensionärernas ekonomiska villkor måste förbättras, särskilt de med sämst pension. Det kan ske genom en omarbetning av pensionsberäkningarna, och / eller genom sänkt skatt.

4. Stärk försvaret

Jag har tidigare skrivit om behovet av en ny försvarspolitik för både kristdemokratin och för Alliansregeringen.

5. Övrigt

Utöver ovanstående frågor som ligger mig varmt om hjärtat så vill jag också utifrån min erfarenhet som företagare, invandrare från Afrika och aktiv i skolpolitiken i Mark, jobba med utbildningsfrågor, företagarfrågor, och frågor som berör invandring och integration, samt bistånds- och utvecklingsfrågor.

Bistånds- och utvecklingsfrågor berör även frågor kring mänskliga fri- och rättigheter, och inte minst rätten för de outvecklade länderna att få ett gott civilsamhället med väl fungerande familjer och företag.

Välkommen till årsmöte för Kristdemokraterna i Mark

Kära vänner,

Jag hälsar alla varmt välkomna till årets årsmöte och tillika nomineringsstämma för Kristdemokraterna i Mark.

Om ni följer med i media vet ni att Kristdemokraterna ligger lågt i opinionsundersökningarna. Sedan valet 1998, då vi fick 12 %, så har siffrorna dalat för varje val.

Min uppfattning är att det beror på att partiet blivit för otydligt, och inte vågar sticka ut med sina profilfrågor. Jag har också varit en av de interna röster som varit kritisk till partiledningen (inkl partistyrelsen och ledande funktionärer) som alltför hög grad orienterat partiet i en mer allmänborgerlig, och i vissa fall social-liberal riktning.

Den interna kritiken har vuxit sig starkare i takt med motgångarna, och sedan sommaren 2009 tror jag mig märka början till en förändring från partiets ordförande, Göran Hägglund. Det har märkts i hans val av talskrivare, Fredrik Haage, och genom de större tal Göran Hägglund hållit på rikstinget, i Almedahlen, på partifullmäktige och nu senast på kommun- och landstingsdagarna.

För första gången hördes Göran Hägglund säga att partiet grundas på ”kristen” etik. Annars har han brukat säga att vi är ett värdeorienterat parti. Men det räcker inte. Vi måste våga sätta etikett på vilka värderingar vi bygger på.

Nu söker Göran Hägglund sig tillbaka till de kristdemokratiska rötterna i tysk efterkrigstid, bl a genom att hänvisa till den tyske ekonomen Wilhelm Röpke, som betonade att samhället inte är staten, och att samhället måste bygga på andliga värden, moral, och sociala normer. Marknaden måste tyglas, inte av stat och regleringar enbart, utan av människans etiska värderingar. Den rätta vägen är den ”tredje vägen”, mellan marknad och stat. Ett samhälle byggt på de små gemenskaperna, med familjen som grundsten.

Vi kristdemokrater behöver inte bara vara ideologiskt tydliga, utan även våga ta för oss, sticka ut, och våga konfrontera andra partier utifrån vår ideologiska position. Annars märks vi inte, även om vi i Alliansregeringen haft en stor påverkan med bla vårdnadsbidrag, lagen om valfrihet (LOV), avskaffande av fastighetsskatten, och mycket mer.

Jag är helt övertygad om att vi har våra kärnväljare med oss, de är lojala, och trogna, fast ofta besvikna. Så vi kommer in i riksdagen. Det är jag inte orolig för.

Men vi kan bli mycket större, och påverka politik i kommun, region och riksdag mycket mer. Ett sätt är att i valet kryssa in de som står för en tydlig kristdemokratisk ideologiskt grundad politik!

Välkomna!

Per-Olof Hermansson
Ordförande Kristdemokraterna i Mark

PS läs mer om Wilhelm Röpke.