Göran Hägglund på rätt väg

”Äntligen! ” ropas det ibland. Och det får jag nu faktiskt tillfälle att ropa också.

Jag har varit kritisk till partiledningen (Presidiet, partistyrelsen och centrala tjänstemän) tidigare år för att jag uppfattat det som att ledningen velat vrida partiet i social-liberal, mer politisk korrekt riktning.

Jag har varit allvarligt bekymrad – inte över att vi skulle hamna utanför riksdagen, det tror jag vi slipper eftersom vi har en grupp lojala kärnväljare som inte överger oss – men för att fotfolket, de vanliga medlemmarna på lokalnivå känner sig alienerade från sitt parti. Och det hämmar partiarbetet vilket leder till låga valresultat kring 4-5-6 %.

Men sedan rikstinget i somras har det hänt någonting med Göran Hägglund. Han började prata på ett nytt sätt.

I Almedahlen kom ett nytt, fräscht inlägg som gav många kommentarer bland tidningarnas ledare, och genklang bland bloggar-tyckar som Dick Erixon, Johan Ingarö mm.

Och därefter har det börjat komma en strid ström av artiklar på samma tema.

I aftobladet skrev han i augusti: ”Våga tala om kvalitet”. I DN skrev Göran nyligen ett debattinlägg. Artiklarna har blivit mycket omskrivna och refererade (på ledarsidor, bloggar och kultursidorna).

Nu senast höll Göran ett tal på Kristdemokraternas rådsslag inför valet 2010.  Talet har rönt stor uppmärksamhet.

För mig är Göran Hägglunds tal ett tecken på att man i partitoppen fattat att vi inte kan fortsätta att söka nya väljargrupper i en social-liberal, eller allmänborgerlig riktning, utan hellre öppna upp, utvidga partiet utifrån våra kärnväljare, i värdekonservativ eller social-konservativ riktning.

Det bådar gott.

Men det betyder inte att vi som parti är ett konservativt parti. Vi har en grund i en kristdemokratisk ideologi, kallad personalism, men i partiet skall det vara så högt till tak att de som är (enbart) värde-konservative eller social-konservativa skall känna sig hemma, och få handlingsutrymme inom partiets ram.

Senare tillagt:

Och debatten fortsätter, dels i Debatt i TV, och dels i tidningarna, t.ex Dagen.

Ideologiskt tydlig politik

Jag har varit tyst en längre tid på bloggen, och även skrivit färre inlägg sista året. 

Det blir lätt ett krav att skriva ofta och mycket. Men blir det bättre för det? 

Jag har på sista tiden funderat mycket på hur vi skall driva politik som är ideologiskt tydligare, både på lokalplanet och på riksplanet. 

Det är vanligast att man driver pragmatisk politik, utifrån samförstånd och enhet i de politiska blocken: här i Mark i MarkAlliansen och på riksplanet genom regeringssamarbetet i Alliansen.

Men jag tror att väljarna (våra väljare men även de andra partiernas) ät trötta på pragmatisk och samförstånd (när det blivit för mycket av det). 

Pragmatisk politik är för mycket förvaltande. Det kan tjänstemän stå för. Om vi politiker blir förvaltande så är något fel. Vi behöver vara nydanande och utvärderande, hitta nya lösningar och ibland gå tillbaka till gamla lösningar och levnadssätt. Om det är bättre för våra innevånare, om det blir ett bättre samhälle.

Vi brukar säga att vi vill skapa ”det gemensamma bästa”. Men det gemensamma bästa är inte politik baserad på minsta gemensamma nämnaren. Utan just det bästa för det gemensamma samhället.

Detta är något jag skall arbeta med framöver: skapa en ideologiskt tydlig profilerad politik baserad på en kristdemokratisk ideologi.

Partiets verkliga dilemma

Igår var jag på partifullmäktige i Stockholm, och efter en öppen debatt beslöt vi att fastställa valsedeln till Europaparlamentet i enlighet med partistyrelsens förslag.

Den enda ändringen som det blev votering om, och en stor diskussion kring, var frågan om Lennart Sacrédeus skulle vara med på listan eller inte.

Eftersom Svd i dag citerar mig så vill jag skriva vad jag sade till journalisten, eftersom hon inte fattade min poäng, och bara citerar få valda brottstycken.

Huvudpoängen i mitt resonemang har jag redan skrivit om här. Läs gärna det först.

I mitt tal på partifullmäktige så drog jag också detta i korthet.  Jag vill här nedan utveckla mina tankar något.

Partiledningen (PS och ledande funktionärer) driver idag partiet i en förändringsprocess för att försöka attrahera nya väljargrupper. De försöker placera Kristdemokraterna som ett allmänborgerligt parti, baserat på kristdemokratisk ideologi, men med en mer social-liberal agenda än den traditionella kristdemokratin som finns i Europa, och som Kristdemokraterna i Sverige utvecklats till och som finns dokumenterad i partiprogrammet från 2001.

I sina försök att göra Kristdemokraterna till ett ”rumsrent” parti (i medias ögon, och för att attrahera väljargrupper som tycker att partiet har varit för konfessionellt), så har partiledningen försökt föra av vissa frågor från agendan, och tona ned andra frågor, och i stället lyfta fram nya allmängiltiga frågor som inte varit typiska för oss tidigare (t.ex fastighetsskatten, bensinskatten).

Däremot har de drivit denna process på ett sätt som alienerar inte bara kärnväljare, utan även många av de aktiva lokala politikerna som håller upp partiet i grunden. Jag tror vi behöver vara stolta över vårt parti, stolta över våra ideologiska ställningstaganden, men det är något som många har svårt idag. (åt ena eller andra hållet).

Vissa frågor har blivit tabu. Den som är mest tabu-belagd är förstås abort-frågan, och hur man hanterar det ökande antalet ungdomsaborter.

Som exempel på hur man lägger locket på (ovanifrån) kan man nämna (vilket jag gjorde för journalisten) att på rikstinget för 2 år sedan så gick partistyrelsen ut hårt för att kväsa abortfrågan och de som vill driva den – en gång för alla. Sättet de gjorde det var sådant att allt som har med abort att göra, eller ens kommer i närheten av att antyda någon kontakt med abortfrågan blir skambelagt och tabu. En av motionerna på rikstinget föreslog att partiet skall verka för att definitionen av när ett foster skall räknas att vara ett barn skulle sänkas från vecka 28, till vecka 22 i enlighet med WHO:s rekommendationer.  När denna motion kom upp så vågade flertalet inte rösta för detta (bara en minoritet röstade för), och motionen avslogs, trots att samtliga remissinstanser tillstyrkt förslaget att sänka gränsen när frågan gick på remiss 2006.

Märk väl att i början av 2008 beslöt regeringen att sänka gränsen till vecka 22, dvs vår partiledare Göran Hägglund går här emot vårt rikstings beslut, och det utan någon diskussion i partiet, eller ens någon förklaring om varför partiet bytt ståndpunkt i frågan (jag har inte sett någon i alla fall). Att ena året kväsa en motion om detta och nästa år besluta i motionens anda är för mig ett tecken på att det gått ”troll” i frågan.

Att Lennart Sacrédeus inte kommer med på valsedeln är inte den intressanta poängen när man analyserar provvalet, och tittar på valsedeln. Att diskutera detta är att ge sig in i en pseudodebatt.

Att utesluta honom från valsedeln, vilket vi gjorde i fredags, är att bädda för en fortsatt pseudodebatt, vilket kommer skada partiet. Det är det olyckliga med beslutet, att pseudodebatten fortsätter.

För det viktiga är inte att vi uteslöt honom. Det viktiga är provvalsresultatet, och den lista vi fastställde. Vi har en otroligt bra lista som den är idag.  De första 5 är mycket bra namn: Ella Bohlin 1:a, Sofia Modigh 2:a (som varit med att starta den nya nykterhetsrörelsen VITA, Per Landgren 3:a en mycket ideologiskt förankrad kristdemokrat. Christina Doctare på 4:e plats, Tuve Skånberg på 5:e plats, och Rolf Åbjörnsson samt Annelie Enochsson längre ned är alla Fellows vid Claphaminstitutet, där jag också är aktiv. Bland topp 10 finns ingen med läggning åt allmänborgligt social-liberalt håll.

Dett är den intressanta reflektionen: provvalet gav ett mycket kraftigt utslag till förmån för ”klassiska kristdemokrater”, eller värdekonservativa om man vill kalla dem så. De är helt dominerande om man räknar antalet röster och ringar.

Valsedeln som den är idag är därmed en mycket bra valsedel, och topp-kandidaterna är inte representanter för en social-liberal kristdemokrati. Så långt allt gott.

Provvalsresultatet blir för mig ett bevis för att partiledningen och funktionärer (från partifullmäktige uppåt) inte går i takt med sitt fotfolk (räknat som de som var ombud i provvalet). Den går än mindre i takt med sina medlemmar, eller sina kärnväljare. Dessa blir mer och mer desillusionerade av hur partiet agerar, och hur utfallet blir av vårt regeringssamarbete. (Fastighetsskatten, bensinskatten, ett urvattnat vårdnadsbidrag, ett för svagt försvar för äktenskapet (även om det är G i denna frågan så är det inte MVG).

Att utesluta Lennart Sacrédeus var ytterligare en sådan (onödig) manöver som skadar partiet. Jag tror inte det är den värsta, men den stärker folks uppfattning att partiet leds åt fel håll.

Göran Hägglund talade på partifullmäktige om att vi behöver vara lagspelare. Gott! Men låt då oss som representerar den tysta interna majoriteten (enligt min uppfattning) få vara med och spela. Vi känner oss sido-spelade (sidestepped), dvs inte respekterade, inte tagna  på allvar, vi får inte komma fram, man rekryterar inte bland oss när det gäller ledande funktionärer osv.) En ja-sägarmentalitet och själv-censur odlas som är märkbar när man åker på distriktsordförandemöten och på partifullmäktige.

I vårt handlingsprogram 2008-2010 står en inledande vision om att vi är ett parti med högt till tak. Det taket är idag inte så högt som det sägs. Tyvärr.

Om partiet inte ändrar sig, dvs höjer taket, låter oss alla spela med,  och tillåter ärliga försök att komma till tals med svåra politiska frågor som ungdomsaborterna (t.ex genom att genomföra ett brett handlingsprogram mot ungdomgraviditeter i enlighet med en annan motion som avslogs), då kommer våra kärnväljare att överge oss, och många medlemmar och lokalpolitiker kommer tappa geisten. Och vi kommer inte ha rekryterat nya, eller attraherat nya väljargrupper som väger upp detta.

Ett parti som inte förmår entusiasmera en absolut huvudpart av sina partimedlemmar och sina lokalaktiva går en dyster framtid till mötes.

Eftersom vi länge balanserat på 4% gränsen, och trots att vi stått upp för äktenskapet inte rekryterat nya väljare, tror jag att ett fortsatt stort avstånd mellan partiledning och fotfolk kommer innebära att vi inte klarar oss in i riksdagen 2010. Det brukar ju vara vårt fotfolks insatser i valrörelsen som gör att vi hämtar in i slutspurten.

Ett parti kan inte fungera utan 100 % stöd underifrån.

Jag hoppas jag får fel, och jag kommer göra mitt för att öka entusiasmen och mana till fortsatt tro på partiet.

Vi måste få högt till tak, och acceptera att det finns olika uppfattningar i en del sakfrågor, i vetskap att vi trots allt bygger på en kristdemokratisk ideologi. Det är ideologin som är viktigast att vi håller fast vid och är överens om.

Än finns det hopp för partiet, men det krävs två för att dansa tango. Partiledningen kan inte dansa ensamma utan behöver oss, och jag hoppas att de inser att vi är viktiga för partiets framtid.

PS.

* Jag delar inte Sacrédeus uppfattning i EU-frågan (jag är för EU, och vill införa Euron, och kan t.om. tänka mig att vi går med i Nato).  I denna fråga är ju också flera partier splittrade i falanger. Och så måste det få vara.

**  Med klassisk kristdemokrati menar jag inte att vi skall vara ett konfessionellt parti, utan vi behöver mer av kristdemokrati i europeisk tappning, och mindre marknadsliberal social-liberalism av allmänborgerlig karaktär.

Jag har inga problem att skilja på det ”värdsliga och det andliga regementet” (jmf. Luther), men förstår att det är svårare från de som kommer från frikyrklig bakgrund.

Frågan om klassisk kristdemokrati, och beteckningen värde-konservatism, är värd reflektion och ytterligare inlägg.

Läs också SvdSvd, DN samt DagenDagen och Dagen

Debatt om könsneutrala äktenskap i Radio Sjuhärad

I onsdags intervjuade Expressen mig om hur läget är inom partiet. De har intervjuat totalt 25 av 27 distriktsordföranden.

I artikeln som publicerades på torsdagen citerade de mig:

”Vill det sig illa, och de andra i Alliansen försöker köra över oss, så är det bättre att gå ur Alliansen.” Per-Olof Hermansson, Södra Västra Götaland

Detta föranledde Radio Sjuhärad att ringa mig i torsdags förmiddag och fråga om jag var villig att säga detta i en debatt med en företrädare för Alliansen. Givetvis var jag det.

Det visade sig senare att de fått en MUF-ordförande att ställa upp, och detta kryddades med att en RFSL-are, Åke Englund, också var med. Han skriver om debatten här.

MUF-ordföranden var upprörd över att jag ville fälla Alliansen för en ”sådan liten principsak”. Min undrar är förstås varför de tre andra partierna vill köra över Kristdemokraterna och riskera att vi går ur Alliansen för en sådan liten principsak.

Vill du höra hela debatten så kan du klicka på denna länk, titta lite längre ned på sidan. Döm själva.

Jag tyckte att debatten hölls på en sansad nivå, och jag försökte föra ett lite mer filosofiskt resonemang (om äktenskapet ontologiskt sett, om ordet som symbol mm) som jag fört i tidigare inlägg Bevara äktenskapet. Men på Åkes blogg rubriksätter han sitt inlägg med ”Att möta fienden”, och skriver han ”tror fortfarande jag funderar på känslan av att möta någon direkt som har så diametralt och nästintill hatiska åsikter om vad jag är”. Jag tolkar detta som en känslomässig projicering, en rädsla om man inte känner mig och vad som driver mig.

Det är ledsamt att han tycker att jag har hatiska åsikter om vad han är. Det har jag inte. Inget jag sade i debatten uttrycker en hatisk åsikt ‘om vad han är’.

Däremot är jag övertygad om min uppfattning i sakfrågan: att den relation som man betecknar med ordet ”äktenskap” endast kan förekomma mellan en man och en kvinna.

Att jag uttrycker denna uppfattning räcker tydligen för att (vissa) andra uppfattar mig ha nästintill hatiska åsikter.

Jag själv tyckte att vi hade en rak, öppen, fair, debatt. Som för min del gärna fått fortsätta en stund.

Det jag efterfrågar är att de som driver frågan om könsneutrala äktenskap svarar med ett mer filosofiskt resonemang. Nu blir det i stället mest argumentet: kärlek, diskriminering, och känslor.

De sista dagarna har jag fått några kommentarer, som ni kan läsa, här på bloggen.

En av kommentarskrivarna, Bengt, har grovt missuppfattat min fråga om hur många ben en hund har om man kallar svansen för ett ben. Även där ser jag en stark, känslomässig reaktion, i detta fall överreaktion. Jag har inte fått något svar på min sista fråga till honom, att återkomma efter att han läst mitt inlägg Bevara äktenskapet.

Efter radiodebatten har jag fått en mängd positiva reaktioner. En man ringde i fredags kväll och berättade att han länge röstat på (c) och (m) men att han nu skulle stå upp för och vara ambassadör i sina kretsar för Kristdemokraterna, särskilt i frågan om äktenskapet.

Jag har också fått ett telefonsamtal till mitt mobilsvar med ett hotfullt budskap, med anspelning på inlägget om Bevara äktenskapet.

Tar man till hot har de rationella och logiska argumenten trutit. Det vinner ingen respekt.

Jag vill föra debatten på rationella grunder och sakliga argument, men givetvis utifrån vars och ens grundläggande ideologi (vilket gör att man kan hamna i olika slutsatser).

Vi måste skilja på sak och person.

Att stå upp för sina åsikter – makten är inget självändamål

I intervjun med Expressen, och i debatten i Radio Sjuhärad, var en huvudfråga om jag tyckte att vi Kristdemokrater skulle kunna lämna Regeringen och Alliansen på grund av frågan om könsneutrala äktenskap.

Mitt svar är Ja, om de övriga partierna kör över oss. I alliansuppgörelsen ingår att alla partier skall vara överens, och att en fråga måste bearbetas och penetreras tills vi är överens.

Jag förde också fram att man måste stå för sina åsikter. En politiker måsta mena vad han säger, och säga vad han menar.

Det finns grundläggande värdefrågor som är viktigare för oss som ett värdegrundat parti, än andra frågor som inte är värdefrågor, t.ex en skatt.

En grundläggande värdefråga kan man inte bara ge upp.

Är något man tror är sant och viktigt ifrågasatt kan man inte byta åsikt för att tillfredställa en större opinion.

Att en stor majoritet av riksdagsmännen vill en viss sak gör det inte mer rätt. En demokratisk majoritet har inte alltid rätt.

Den har rätt att i enligt vår grundlag att ta ett beslut, men det gör inte beslutet i sig rätt. Beslutet – sakfrågan – måste bedömas i sig själv, utifrån premisser, rationella argument mm.

Vi som kristdemokrater måste stå upp för vår grundläggande ideologi, oavsett konsekvenserna. Att mildra våra åsikter, tvätta bort något av vår ideologi, för att bli mer salongsfähiga är för mig att vara förljugen.

Det är möjligt att andra partier vill verka på detta sätt: ändra sin uppfattning för att man tror att folket därmed skulle tycka bättre om en, men sådan politiker vill inte jag vara.

Tänk vad Alf Svensson blev hånad och förföljd i media när han talade emot pornografi i början av 90-talet. Och när han föreslog att barn-pornografi skulle kriminaliseras blev han uthängd i media!

Men hur är det idag? Idag står de flesta på Alfs sida mot barnpornografin.

Samma var det när Alf Svensson tog upp frågan om att många överuttnyttjar sjukskrivning. Han blev häcklad för detta. Nu har försäkringskassan satt inte större kontrollsystem för att stävja missbruket av sjukförsäkringsrätten.

Men vad hade hänt om Alf inte varit modig nog och stått up för vad han tror på? Hade vi då idag haft en situation där barnpornografin var tillåten? Och missbrukete av sjukförsäkringen hade fortsatt som förut.

Nej, vi som politiker måsta stå upp för vad vi tror på, för det är ju det vi vill att samhället skall påverkas av. Vi vill att vår ideologi skall prägla det gemensamma  bästa. Det gör man inte genom att hålla tyst, eller genom att mildra sina åsikter, eller kohandla med sina principer.

Ny tankesmedja bildad: Clapham-Institutet

Igår bildades ett nytt institut: Clapham-Institutet.

Det är ett kristet ekumeniskt forskningsinstitut som skall verka verka för den kristna trons tillämpning på kultur-, tros-, och samhällsförhållanden både inom och utom Sverige. För detta vill man också bilda opinion.

Stiftelsen skall, enligt de nyantagna stadgarna, skall stimulera utbildning, undervisning och vetenskaplig forskning om och i kristen tro och placera den kristna tron och de kristna värderingarna mitt i det offentliga rummet,

Äntligen!

Läs pressmeddelandet.

Bevara äktenskapet

Remisssvaren har nu lämnats in med synpunkter på utredningen om ”könsneutrala äktenskap”.

När uppdraget att genomföra utredningen gick till f.d. justitiekanslerna Hans Regner betonades att utredningen skulle bli ”förutsättningslös”. Ingen sten skulle lämnas ovänd. Direktivet talade om att utredaren skulle ”göra en grundlig analys av frågan och samtliga skäl som talar för och emot detta”.

Utredningen är en katastrof. Det är ingen analys. Det blev en ”bedömning” för att använda Regners ord. Alla stenar vändes inte. Skälen emot förslaget redovisas inte tillräckligt.

Det blev ingen utredning om ”om” en ny lagstiftning utan om ”hur” en sådan lagstiftning skall se ut.

Det blev ingen förutsättningslös utredning utan i själva verket det motsatta: en ”könsneutral äktenskapslagstiftning” förutsattes i hela utredningen.

Till stor del har äktenskapet blivit en symbol för ett värde som de homosexualla också vill kunna uppnå. Trots att de redan genom partnerskap har tillgång till samma rättsliga skydd, så räcker detta inte. De vill åt symbolen.

Det är nu inte äktenskapet i realiteten de vill ha, utan ordet som symbol.

En symbol är ett tecken på en viss verklighet. Ordet äktenskap symboliserar den verklighet som äktenskapet är. Det går givetvis att ändra ett ords betydelse. Men själva verkligheten, det som är unionen av en man och en kvinna, skapad för släktens fortsatt bestånd, för att ge skydd och stöd för makarna och deras barn det får de homosexuella aldrig del av.

Så har den nuvarande politiskt korrekta politiska eliten, pådrivna i media och av homolobbyn, bestämt sig för att skapa nytt innehåll till ordet. De gör som makthavarna i boken ”1984”, de skapar ett ”nyspråk” för att försöka stöpa om verkligheten.

Men verkligheten ändras inte bara för att man definierar om ett ords betydelse. Hur många ben har en hund om du kallar svansen för ett ben? (Svar sist i artikeln).

Det är en farlig väg att gå, att börja omdefiniera ord för att styra opinion och folk. Nyspråk är när man använder språket för att begränsa individens tankeutrymme.

För att försvara sig använder man förrädiska argument: Kärlek. Vilka kan vara emot kärlek? Bara de älskar varandra så är väl allt bra! (säger man).

Men man säger inget om att äktenskapet i nuvarande äktenskapsbalk definieras (och begränsas) av flera parametrar: kön, släktskap, antal, ålder och art. Med de argument som idag används för att omdefiniera ordet äktenskap så skulle egentligen också flera t.ex 2 män och 3 kvinnor får gifta sig med varandra, bara de älskar varandra. Och varför inte två bröder? Det kan ju inte bli inavel! Argumentet öppnar för barnäktenskap – en vuxen och ett barn – ”de älskar ju varandra”. Och varför inte en människa och ett annat djur?

Argumentet ”kärlek” räcker inte.

Dessutom har utredningen helt förbigått barnperspektivet. Ordet äktenskap stammar etymologiskt från forngermanska aektaskap, ml-tyskans echteshap, där det betyder legitim, laglig med syftning på att relationen var legitim för de barn som föddes. De kallades ”äkta”, de som föddes utanför äktenskap kallades ”oäkta”. På den tiden var äktenskapet en relation där båda makarnas släkten var parter i det förbund som makarna ingått. Allt i syfte att skapa en varaktig relation med syfte på släktens fortsatt bestånd.

Men utredaren och de som vill förändra lagen är i denna fråga inte intresserade av barnen. De vill se ”äktenskapet” i de vuxnas individualistiska perspektiv. De ser det inte längre med samhällets bästa för ögenen, utan individens bästa.

Det de skapar med denna förändring är inte äktenskap. De ändrar ordet, men de kan inte ändra verkligheten. De nya som skapas är ett nyspråksord. Det är en hund med 5 ben.

Per-Olof Hermansson
Ordförande Kristdemokraterna, Västra Götaland Södra

Gruppledare i Mark

Svar: Fyra. En svans blir inte ett ben bara för att du kallar den det – Abraham Lincoln

Artikeln skickad som insändare i Markbladet och Boråstidningen

Markbygdspartiet – på väg mot MarkAlliansen

Fyra medlemmar av Markbygdspartiet har idag med buller och bång hoppat av.

Jag tror personligen inte att det är så allvarligt för partiet. Två av dem har tidigare hoppat av flera andra partier, (m) och (kd). En av dem har tidigare hoppat av miljöpartiet.

Så jag tror inte problemet i första hand är Mbp, eller Henry Sandahl, även om del säkert har synpunkter på hur det partiet styrs.

Tvärtom blir Mbp mer homogent, och sammanhållet, enligt min bedömning.

Jag tror också att det turbulenta pokerspel som iscensattes efter valet regisserades av några av dessa numera avhoppare.

Nu inser, vad jag förstår, Mbp att de inte vinner något på att spela fristående. De är ju trots allt i grund och botten ett borgerligt parti, och endast i gemenskap med MarkAlliansen kan de bidra till att driva kommunen framåt i konstruktiv riktning, och ta ansvar för att kommunen växer och utvecklas.

Vi har idag träffat Mbp och fört konstruktiva samtal om samarbete i syfte att uppnå en allians.

MarkAlliansen fungerar dag mycket bra, till stor del beroende på det förtroende som byggts upp mellan de ingående partierna.

Det krävs en del för att samma förtroende skall uppnås mellan alla dessa partier och Mbp, men jag tror personligen att det går, men det krävs givetvis att alla parter drar sitt strå till stacken.

Hur snabbt detta kommer gå återstår att se.

Målet är förstås att en allians skall vara långsiktigt hållbar, och kunna genomför en aktiv ledning av kommunen.

Makten i sig själv är inget självändamål – utan den politik man kan genomföra är det som är det yttersta syftet.