Tro, Hopp och Kärlek

På affischerna som vi sätter upp i valet finns många olika slags budskap.

Jag har valt att inte ta upp en direkt sakfråga; där finns det många och där skiljer sig heller inte alltid partierna åt.

Min slogan, Tro, Hopp och Kärlek, har jag valt för att signalera vilket slags samhälle jag vill bygga. Samhället är vi allesammans, individer, familjer, föreningsliv, näringsliv och stat, kommun, och region.

Vilket slags samhälle vill vi ha? Det är för mig den viktigaste frågan. Kristdemokraterna tror inte på något visionär dröm som vissa partier göra som målar ut en utopisk ouppnåelig vision.

Vi tror på människan, personen, som trots sin ofullkomlighet har en enorm potential. Vi tror att alla människor är lika mycket värda, men också att de har ett unikt, oskattbart värde. Vi vill att alla skall få möjlighet att nå sin egen potential, och växa och få förverkliga sina egna drömmar.

Det offentligas uppgift är att skapa förutsättningar och ge stöd på rätt nivå, så att var och en kan leva det liv som de själva vill.

Men mycket handlar sedan om hur vi alla lever och beter oss mot varandra i samhällsgemenskapen, hemma, i skolan, på arbetsplatsen och i det offentliga samtalet.

Vi föräldrar, och andra vuxna t.ex lärare i skolan, behöver stödja våra barn och unga så att de får en inre trygghet och ett gott självförtroende, så att de får en tro på sin egen förmåga och möjligheter. Företagare behöver också stöttning för att kunna tro på sin satsning på att bygga sitt företag, ge jobb åt andra och tro på sin roll som genererar medel till välfärden.

Och jag tror att vi alla behöver hopp; hopp om fred och frihet; hopp om trygghet på ålderdomen; hopp om att få hitta sin plats och roll i livet, där man kan få känna sig behövd och uppskattad.

Jag vill arbeta får allas vårt gemensamma bästa; ett samhälle baserat på medmänsklig kärlek och omsorg om varandra, där vi erkänner varandras unika värde, där vi inte hatar eller bygger avgrunder utan bygger broar även om vi har olika åsikter i olika frågor.

Inte bara politiker, utan vi alla, bidrar till hur samhället utvecklas. Jag vill vara med och påverka så att mer resurser och mer energi läggs på det gemensamma bästa.

Då är etiska principer nödvändigt, t.ex den gyllene regeln: ”allt vad du vill att andra skall göra mot dig det skall du göra mot dem”.

Per-Olof Hermansson (KD)
Riksdags- och kommunkandidat

 

Valkampanjen

Årets valrörelse börjar ta fart, aktiviteterna ökar dag för dag.

I morgon affischerar vi i Mark, med text-affischer, och med Göran Hägglund. Nästa vecka sätter vi upp våra kandidaters affischer: Lars-Inge Andersson (2:a på regionlistan för Västra Götaland Södra), Elise Arnell (2:a på kommunlistan i Mark) samt mina (2:a på riksdagslistan för VG Södra).

Rollups är beställda och är klara. Broschyrer är beställda och under tryckning.

Vi har analyserat vilka områden i Mark som vi har haft bäst röstetal i historiskt sett, och vilka områden som har störst potential, och där kommer vi dela ut material både manuellt i brevlådor och även via medieföretag.

Jag driver en personkampanj i distriktet för val till riksdagen. Det gjorde jag även 2010, då jag fick nästa 9 % kryss. Tyvärr förlorade partiet sitt utjämningsmandat. I landet fick partiet 5.6%, och det hade krävts att vi fick ca 6.5% (som vi fick 2006).

I årets val tror jag att vi har goda chanser att nå dit. Mer och mer kommer värdefrågor, och värderingar, i fokus. Allt det onda som händer i världen gör att fler börja tala om vilka värden som skall ligga till grund för politiken. Här tror jag att Kristdemokraterna som tydligt säg att det finns värden såsom Gott, Sant och Rätt, kan få mer gehör framöver.

Jag kommer affischera i flera kommuner, utöver Mark, och dela ut min personvalsfolder också. Men det är ett tungt arbete om man gör det själv, eller med få medhjälpare.

Ladda gärna ner min personvalsbroschyr, skriv ut och dela ut i grannskapet, och ge till vänner och bekanta. Du kan skriva ut den på en färglaserskrivare.

Om partiet i media och debatten

Det blåser snåla vindar kring partiet och en del av våra frågor. Och som representant för partiet blir man förstås uppringd och intervjuad av diverse media.

Tyvärr blir inte alltid artiklarna och citaten helt rätt, rubrik och text kan leda tanken fel.

I fredags blev jag intervjuad av Radio Sjuhärad,  och det tyckte jag blev någorlunda rätt, dvs som jag menat och som jag sa.

I lördags skrev BT, efter att ha hört radiointervjun, och efter samtal med mig. Men där blev det fel rubrik, och även vissa formuleringar blev inte riktigt som jag sagt och menat. (BT:s artikel ligger inte på internet.)

För att rikta fokus på rätt sak har jag därför idag skrivit en debattartikel på Newsmill, där jag mer utförligt försöker formulera det jag menar.

Ni som läst min blogg tidigare känner igen det. Det är inget nytt under solen. Men icke desto mindre viktigare än någonsin.

Det jag inte säger så mycket om på Newsmill är förstås att ansvaret för partiets utveckling finns på alla plan, och inte minst i partiets ledningsgrupp (partistyrelsen, ledande tjänstemän, rikspolitiker, och ja; hos partiledaren).

Men vi har även ett ansvar på lägre nivåer.  Även vi på lokal och regional/landstingsnivå är med och skapar och har skapat den kultur som jag delvis kritiserar.

Mitt budskap är riktat till oss alla: vi måste gå tillbaka till rötterna, finna guldkornen (pärlorna?) och göra praktisk politik av det.

Och inte minst: vi  måste tro på det vi håller på med, på vår filosofi/ideologi, och på vår politik.

Kristdemokraternas problem med konfessionella

Nästan i alla analyser i press och ofta även internt i partiet nämns problemet med konfessionella som ett av partiets största problem.

Efter den avslöjade, pinsamma, mejlväxlingen mellan partisekreteraren Lennart Sjögren och Bengt Germundsson, en av de som kritiserat sättet på vilket partiet leds, så borde väl just denna analys behöva omvärderas. En av partiets mest centrala och ”icke-konfessionella” tjänstemän visar sig bruka känslomässigt konfessionellt språk.

Lennart Sjögren har ju varit en av Göran Hägglunds mest lojala medarbetare, men har trots det tagit sig för att skriva ett mail med tydligt konfessionella inslag. Han säger explicit: ”Det är efter många dagars funderande och även efter bön som jag skriver detta till dig”, sedan: ”Visst hör du orden ”Håll fred med varandra”, ”Den som är utan synd kaste första stenen”, ‘Se hur dom älskar varandra'” och i slutet: ”Jag kommer att fortsätta att be för dig”. Däremellan är det både hot och känslomässigt manipulativt språk.

Är detta det språkbruk som man förväntar sig av icke-konfessionella kristdemokrater?

Absolut inte – och jag tror inte att de i partiet som beskylls vara konfessionella använder ett sådant språk – i sina politiska verksamhet inom partiet eller i sina politiska uppdrag. Att de privat kan använda ett konfessionellt språk är en annan sak. Men det är ju inte det som är under diskussion.

Det som hänt avslöjar i stället något som partiet i stort vet om, men som man blundar för, eller inte heller talar högt om: en mycket stor del av partiets tjänstemän och ledande politiker är faktiskt konfessionella, i den meningen att de har en tro, en konfession som de bekänner sig till.

Men att ha en tro är faktiskt en demokratisk rättighet, vi har religionsfrihet i Sverige.

Det som är det egentliga problemet är inte om man  har en personlig tro, en konfession, utan om man inte skiljer på livet i tro, och det politiska livet, utan blandar ihop dem.

Här har partiet ett uppenbart problem: en stor del av de aktiva har en bakgrund i pingströrelsen som i sin teologi inte skiljer på trosliv och det värdsliga livet. I klassisk teologi (katolsk och luthersk) skiljer man på de två svärden: det andliga och det värdsliga, i luthersk teologi kallad tvåregementesläran. Enligt denna lever vi i två sfärer:  den andliga sfären administreras av kyrkan som via förkunnelse och sakrament ger det som människan behöver andligt.  I det värdsliga regererar den lagstadgade överheten (staten)  och där lyder alla människor under samhällets lagar och förordningar,  som måste grundas på förnuft och rättvisa. Och dessa två regementen blandas inte (även om de påverkar varandra).

Att så många har pingstbakgrund är ett av Kristdemokraternas problem.

Den bakgrund som partiet har i pingströrelsen med dess otydliga teologi på denna punkt, och det faktum att en mycket stor del av partiets funktionärer växt upp i pingströrelsen gör att man har svårt att hantera detta. Antingen blir det ”för mycket konfessionella inslag” (dvs man blandar som Lennart gjort), eller så tar man (i rädsla för de konfessionella) så starkt avstånd från ”det konfessionella” att man in princip tar avstånd från den kristdemokratiska grunden i den kristna traditionen och den judisk-kristna etiken (man förnekar kanske den inte, men man står inte på den tryggt och stadigt).

Det finns en bättre väg, en som jag tror att troende Moderater, Centerpartister, Socialdemokrater och Folkpartister har lättare för: att utifrån sin kristna tro som grund och inspiration driva politik ”i det värdsliga regementet” utan att skämmas för sin egen kristna tro (konfession). Man behöver inte dölja att man har en kristen tro och bekännelse, utan det utgör en styrka i den politiska gärningen. De beskylls sällan för att vara konfessionella.

Kristdemokrater i Europa har normalt inte detta problem – men så är de ju oftast katoliker eller lutheraner.

Låt oss då slippa denna stämpel som invektiv på de Kristdemokrater som är tydliga med att de har en kristen tro, men som förmår skilja på politik i det värdsliga regementet, och den privata tron i det andliga regementet.

Har kristdemokratin en framtid?

Mikael Hermansson skrev härom veckan (20 nov) en initierad artikel om Kristdemokraternas kris.

Mikael ger en bakgrundbeskrivning till partiets kris och fokuserar på att motsättningar i partiet är kärnan i krisen. Han beskriver hur partiet lider av motsättningarna mellan storstadens föreställningsvärld, och folkrörelsepartiets gräsrötter som inte känner igen sig.

Det är tråkigt att han skulle behöva använda ord som närmast är invektiv – när han talar om att kommunalrådet i Carina Liljesand mobbats ut för att hon deltog i en Pride-promenad så är det faktiskt inte sant. Det är en tidningsskröna. I själva verket har partiet valt David Lega till nytt kommunalråd  – han gick också med i Pridepromenaden.

Mikael Hermansson fångar en del av krisens kärna  – men missar en del vinklar.

Jag vill därför nyansera och fördjupa bilden en aning.

Vad är då kärnan i partiets kris?

Partiets ledning, med partiledare Göran Hägglund och hans tjänstemän har haft en agenda att omforma partiet till ett modernt parti som tilltalar en bredare grupp väljare än den vi haft tidigare, i tron att vi skulle kunna nå en bred grupp allmänborgerliga väljare. Han har inte lyckats och resultatet är istället att vi tappar regelbundna kyrkogångare till socialdemokraterna enligt undersökningar, nu senast p.g.a socialförsäkringsfrågans  hantering.

Strategin för denna omformning har inte varit att utgå från vår grundideologi och principprogram, utan att leta efter allmänborgerliga frågor och lansera dem i valen. Och samtidigt tona ner en del av de ideologiskt betingade frågorna som upplevts som belastande ur fördomssynpunkt.

Sättet att göra denna omformning är nästa anledning till krisen. Som folkrörerelseparti borde det naturliga vara att i lyhördhet förankra nya tankar nedåt i partiapparaten, partistyrelsen, partifullmäktige, riksting, ja – ända ned till lokalavdelningarna. I stället har Göran Hägglunds ledarstil snarare varit den motsatta – däri har Mikael Hermansson rätt. Partiledaren omger sig med ett ungt gäng tjänstemän som inte har någon längre livserfarenhet eller erfarenhet som förtroendevalda i den politiska verkligheten (kommun, landsting, riksdag).

Men Mikael har fel när han säger att ”partiet centralt vill framställa partiet som ett värdekonservativt parti ”och att Hägglunds närmaste rådgivare är värdekonservativa. De skullesjälva värja sig från en sådan beskrivning – med något undantag.  Däremot är det nog mer av storstadsmentalitet i bunkergänget, och ofta är den mer social-liberal än värdekonservativ. Ett tecken på det visar sig nu när liberala ledarskribenter försvarar Göran Hägglund, och det är knappast värdekonservatismen de vill försvara.

Partiet lider fortfarande av ”frikyrkosyndromet” som bland annat tar sig i uttryck av att den normale kristdemokraten är snäll och trevlig, ofta konflikträdd, håller sig väl med alla, samverkar och samråder, och vill se till att alliansen håller ihop. Tyvärr gäller det undantagslöst i alla nivåer.

Det tar sig också i uttryck av att vi inte tar för oss, vi vågar inte med stolthet stå för den ideologi som partiet är grundat på, utan försöker finna mer allmänna formuleringar som inte är så tydliga, särskilt om de utmanar det politiskt korrekta.

Dessvärre innehåller frikyrkomentaliteten också ett förhållningssätt mot partiledaren och ledningen som är förödande för den vitala politiska diskussionen.

Kritik mot ledningen ses som tecken på illojalitet och skall kväsas, antingen genom marginalisering, små-stick, ironi, och framförallt genom självcensur (man skall förstå av sig själv att det är fel, hålla tyst, eller bli en ja-sägare), man skall i en anda av att värna partiet och varandra hålla inne med sina åsikter om vad som inte funkar, vad som borde göras bättre på ett annat sätt, åtminstone om de man tycker skiljer sig från vad som ledningen tycker.

Den diskussion som nu uppstått i media om Göran Hägglunds plats som partiets ledare kännetecknas, enligt min uppfattning, av detta. Mellan skål och vägg säger folk vad de tycker, men om man utifrån frågar så är allt bra, valresultatet är rätt bra, ”hyggligt med tanke på opionsnivåerna i våras” osv.

Ytterligare en anledning till att vi tappat väljare är att vi varit otydliga i våra budskap. Vår grafiska kampanjprofil har ändrats en gång per år den senaste mandatperioden. Och vi har bytt slogan varje år: först var det Trygghet, sen Verklighetens folk, Politikens gränser och nu i valet ”Ett mänskligare Sverige”. I valet gick vi ut med 13 steg och 89 konkreta punkter. Men ingen av oss kommer egentligen ihåg vilka det var. Det var för många. Hur skall väljarna kunna förstå vad vi vill när vi gör så här?

För att lyckas måste vi skilja oss från de övriga borgerliga partierna. Vad är vårt unika bidrag? Vad tillför ett kristdemokratiskt parti?

Detta måste vi formulera och våga stå för med stolthet.

Vi måste definitivt bli tydliga. Det gäller både den grafiska profilen, valet av slogans och valet av huvudfrågor att driva i valrörelse och i alllianssamarbetet.

Vi måste våga ta för oss, sticka ut, inte vara så finkänsliga och snälla.

Har partiet en framtid?

Det beror på hur krisen hanteras. Jag tror absolut att det finns plats för ett värdekonservativt parti med kristdemokratisk ideologi av europeiskt snitt. Det skulle vara ett parti grundat den judisk-kristna etiken och på respekten för alla människors unika värde, med en stark betoning av solidaritet med de utsatta  och svaga (äldre och barn), samt med familjen som samhällets grund som en av våra huvudfrågor,  och som samtidigt för en trovärdig politik som stärker civilsamhället och minskar den starka statens makt.

Ett sådant parti skulle kunna rymma både troende och sekulariserade, vänsterorienterade och högerorienterade, rik och fattig.

Publicerad som debattartikel 2010-11-28 i Borås Tidning  (ngt förkortad)

Min kryss-vinst och partiets profil

Nu står det klart att Kristdemokraterna gjort sitt sämsta val sedan 1994. Vi backar i alla val, och i kommunerna blir vi nu mindre än Sverigedemokraterna räknat i antal mandat! Vi har 594 mandat, och SD har 609 mandat.

Nu är det allvar – som om det inte varit det efter tidigare val där vi backat (2002, 2006, EP-valet) !

Vi behöver göra en ordentlig val-analys över hur vi fungerar på kommunnivå, i region och landsting, och i riksdag och regering.

Att jag med min profilerade personvalskampanj vunnit kryssen i vår riksdagskampanj i VG Södra före sittande riksdagsledamoten sedan 8 år, Else-Marie Lindgren, tror jag är en fingervisning om i vilken riktning våra väljar vill att vi skall gå: vi behöver bli ett tydligare, ideologiskt alternativ till de andra borgerliga partierna.  (I kommunvalet fick jag 25,15 % i Mark 2 och 14,57 % i Mark 1.)

i har framstått som ett allmän-borgerligt parti och tappat bort vår tydliga koppling till den judisk-kristna etiken, med sin betoning på solidaritet och omsorg om de utsatta och svaga i samhället: änkor (äldre), föräldralösa barn (utsatta barn), främlingen som bor ibland oss.  I denna profilering (som  behövs) så behöver vår syn på människovärdet stå i fokus: alla människors  lika värda, men  också unika, okränkbara värde.

I dagens BT skriver ledaren lite grann om detta. I tidningen finns också en artikel om krysskampanjer och om min personvalskampanj. (hittar den inte ännu på internet.)

Utdrag ur ledaren:

Ty de [kryssen] säger något om vilken riktning väljarna vill ha i partiet. Det kan ha betydelse för framtiden och den kryssade politikerns utsikter att vinna gehör för sin linje.

Men det ger framförallt en möjlighet att minska klyftan mellan väljare och valda. Ett bra förhållande kan börja med ett kryss. Det är en sak att lägga ett partis valsedel i röstkuvertet. Den som dessutom kryssar en person har gett den ett personligt förtroende att förvalta.

Därför har en personkryssad politiker ett stort ansvar inför sina väljare. Det blir tydligare att det är därifrån, och inte från partiledningen, som uppdraget kommer.

Tidningen Dagen skriver också om partiets profil – i jakten på de allmänborgerliga väljarna så tappar vi de kristna väljarna. Fler kristna röstar på (S) än på KD!

En av våra viktiga frågor är: Vilket mervärde ger Kristdemokratin i politiken? Om det är den judisk-kristna etiken och dess tillämpningar på ett antal frågor som rör omsorgen om de utsatt och svaga, de äldre, barnen, främlingen ibland oss, människovärdet mm, då behöver vi lyfta fram det mer i våra politiska utspel och förslag. Annars drunknar vi i Alliansen, och blir sedda som ett av de ”blåa” partierna.

Vi har också totalt misslyckats att nå invandrarna, som ofta delar våra grundläggande värderingar, om än ibland med muslimsk utgångspunkt (den gyllene regeln finns i olika islamska varianter, islam delar sin religiösa grund med judendom och kristendom).


Grunden för mitt engagemang i politiken

Jag är bekännande kristen, och jag är också politiker.

Jag gick med i Kristdemokraterna redan på 70-talet, och har blivit mer och mer aktiv sedan slutet av 90-talet.

Varför Kristdemokraterna?

Kort och gott för att partiet har den mest genomtänkta ideologiska och filosofiska grunden för ett politiskt handlingsprogram, och som stämmer med min kristna grundsyn på människan, livet och samhället vi lever i.

För mig är politik allt som har att göra med hur vi reglerar våra publika liv, våra institutioner, våra relationer med andra medborgare, och med andra länder.

Som kristen är det självklart för mig att utgå från Bibelns etiska principer, och särskilt den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människor skall göra er, det skall ni också göra mot dem.”  Det liknar det svar som en judisk rabbi gav på frågan om hur man kan sammanfatt lagen: ”Allt vad ni inte vill att någon skall göra mot er det skall ni inte göra mot dem.” När Jesus fick en liknande fråga om vilket som är det största budet i lagen svarade Jesus: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, och av hela din själ, och av hela ditt förstånd”, och fortsatte: Sedan kommer ett som liknar detta: ”Du skall älska din nästa som dig själv”.

För mig betyder det att vi skall bygga ett samhälle som behandlar alla lika, och som vilar på en god vilja att ge alla människor rätt till ett gott liv, ett sådant liv som vi var och en eftersträvar. Kärlek till medmänniskan skall vara en bärande princip i samhällsbygget.

Vi behöver i Sverige och internationellt etisk vägledning i vårt handlande och i våra relationer.  Vi behöver mer värderingar, vi måste våga peka ut mer tydlig vad som är gott och sant och eftersträvansvärt.

Man brukar säga att politik och religion skall skiljas åt. Det blir lätt snarare en tendens att man inom det offentliga, i media och politik i sin strävan att vara neutral blir anti-religiös. Men visa mig den politiska filosofi som bygger på ateism, eller den agnostiker, eller ateist som har en filosofi som ger etisk vägledning både för den enskilde och för samhället!

Kan man utifrån sunt förnuft och rationalitet (tankeförmåga) forma etiska värderingar? Jag kan inte se att det är gjort, även om någon skulle säga att det går. Snarare har värdeneutrala filosofer som Hägerström nått fram till värdenihilistism: att det inte finns objektiva, sanna värden; att anse något vara gott eller ont är bara känsloyttringar och godhet finns inte som något verkligt i sig.

Sverige och Europa bygger på en kristendomens historia och kultur. Oavsett vad folk tycker så är vi alla präglade av kristna idéer och begrepp.  Oavsett vad man tycker så är de 10 budorden, Bibelns etik och kristendomens ideal en del av vårt kulturarv, och genomsyrar litteratur, musiken, film mm.

Vi har sett hur de två ledande Ismerna (Nazism och Kommunism) skapade totalitära stater där den starka staten och kollektivet krossade den enskilda människan och hennes människovärde upphävdes.

Efter kriget ville ledande politiker i Tyskland och Frankrike bygga ett nytt Europa, baserat på värderingar, och värderingarna hämtades från den kristna människosynen och traditionen. Jag är stolt att veta att de var kristdemokratika politiker. Den tyske nationalekonomen Wilhelm Röpke var en av dem.

Och det var ledande kristdemokrater som var med och formade FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som även de bygger på kristen människosyn, och som idag accepteras över hela världen.

Vi som vill stå på en tydlig kristen värdegrund för vår politik beskylls ofta i media för att vara ”kristen höger”.  Men ser man på historien så visar det sig att de som genomdrivit många omvälvande politiska förändringar i samhället varit övertygade, bekännande, brinnande kristna.

Jag kan nämna Moder Theresa som arbetat med de utslagna och lägst värderade i Indien, och som gav dem människovärde. William Wilberforce som genomdrev slaveriets avskaffande började arbeta med detta som sitt livs kall efter sin omvändelse till kristen tro.

I vår tid har sådana som Lech Walesa i Polen, Vaclac Havel i Tjeckoslovakien gått i spetsen för en demokratisering av sina tidigare kommunistiska länder, ofta med livet som insats och med förföljelse och fängelse som straff. I Estland gick Tunne-Väldo Kelam samma kamp. Också dessa har baserat sitt agerande på en kristen tro och med sin kristna övertygelse som brinnande drivkraft.

Med dessa som förebilder är jag frimodig och oförfärad när jag som politiker vill stå upp för kristna värden och kämpa för alla människors okränkbara lika värde, de fattiga och sjuka i tredje världens rätt till hälsa, utbildning och utveckling, alla människors rätt till samvetsfrihet, tankefrihet och religionsfrihet i Sverige och även internationellt t.ex i Irak och andra muslimska länder.

Jag skäms inte när jag med partiets medicinetiska program som grund vill tala om det är två skyddsvärda individer som står i fokus när en kvinna vill göra abort, och därför måste vi våga tala om hur vi gör för att minska aborttalen, och om fosterdiagnostikens roll, om ungdomsgraviditeterna mm.

Jag skäms inte när jag också vill agera för att införa en civilrättslig registrering av alla par, och att äktenskap skall förbehållas den ceremoni som kyrkor och samfund har för sina medlemmar som vill bli välsignade inför Gud (det är inte statens uppgift att reglera hur det går till).

Alf Svensson har sagt:  ”Kristdemokraterna kan med största frimodighet tala om kristen etik” och för detta  ‘har vi historiens vittnesbörd med oss i bagaget”.

Med inspiration från mina förebilder ovan vill jag också jobba för ett starkare civilsamhälle, där staten blir mer av medaktör och mindre stark stat.  Staten behövs, och vissa uppgifter behöver den utföra mer än idag, t.ex behöver vi ett starkare försvar.

Wilhelm Röpke: vad är ett kristdemokratiskt samhälle

Jag håller just på med att läsa artiklar och böcker av Wilhelm Röpke, den kristdemokratiska nationalekonom som stod bakom det ”tyska undret”, när Tyskland reste sig upp ur ruinerna efter andra världskriget.

I veckans nummer av Kristdemokraten skriver Charlie Weimerws, KDU:s förbundsordförande, om Wilhelm Röpke och den sociala marknadekonomi som han förordade.

Jag vill dela med mig av ett citat från Röpke, som en beskrivning av vad ett kristdemokratiskt samhälle skulle vara:

”Till vilken nytta är aldrig så mycket välstånd om vi samtidigt och oavbrutet gör världen vulgärare, fulare, mer larmande och gråare, och om människor förlorar de moraliska och andliga fundamenten för sin existens?  Människan lever helt enkelt inte av radioapparater, bilar och kyskåp allena, utan av hela den oköpbara världen bortom marknaden och resultatsiffror, världen av värdighet, skönhet, poesi, anständighet, ridderlighet, kärlek och vänskap, världen av gemenskap, livets mångfald, frihet och personlighetens fullständighet.”

Ideologiskt tydlig politik

Jag har varit tyst en längre tid på bloggen, och även skrivit färre inlägg sista året. 

Det blir lätt ett krav att skriva ofta och mycket. Men blir det bättre för det? 

Jag har på sista tiden funderat mycket på hur vi skall driva politik som är ideologiskt tydligare, både på lokalplanet och på riksplanet. 

Det är vanligast att man driver pragmatisk politik, utifrån samförstånd och enhet i de politiska blocken: här i Mark i MarkAlliansen och på riksplanet genom regeringssamarbetet i Alliansen.

Men jag tror att väljarna (våra väljare men även de andra partiernas) ät trötta på pragmatisk och samförstånd (när det blivit för mycket av det). 

Pragmatisk politik är för mycket förvaltande. Det kan tjänstemän stå för. Om vi politiker blir förvaltande så är något fel. Vi behöver vara nydanande och utvärderande, hitta nya lösningar och ibland gå tillbaka till gamla lösningar och levnadssätt. Om det är bättre för våra innevånare, om det blir ett bättre samhälle.

Vi brukar säga att vi vill skapa ”det gemensamma bästa”. Men det gemensamma bästa är inte politik baserad på minsta gemensamma nämnaren. Utan just det bästa för det gemensamma samhället.

Detta är något jag skall arbeta med framöver: skapa en ideologiskt tydlig profilerad politik baserad på en kristdemokratisk ideologi.

Partiets verkliga dilemma

Igår var jag på partifullmäktige i Stockholm, och efter en öppen debatt beslöt vi att fastställa valsedeln till Europaparlamentet i enlighet med partistyrelsens förslag.

Den enda ändringen som det blev votering om, och en stor diskussion kring, var frågan om Lennart Sacrédeus skulle vara med på listan eller inte.

Eftersom Svd i dag citerar mig så vill jag skriva vad jag sade till journalisten, eftersom hon inte fattade min poäng, och bara citerar få valda brottstycken.

Huvudpoängen i mitt resonemang har jag redan skrivit om här. Läs gärna det först.

I mitt tal på partifullmäktige så drog jag också detta i korthet.  Jag vill här nedan utveckla mina tankar något.

Partiledningen (PS och ledande funktionärer) driver idag partiet i en förändringsprocess för att försöka attrahera nya väljargrupper. De försöker placera Kristdemokraterna som ett allmänborgerligt parti, baserat på kristdemokratisk ideologi, men med en mer social-liberal agenda än den traditionella kristdemokratin som finns i Europa, och som Kristdemokraterna i Sverige utvecklats till och som finns dokumenterad i partiprogrammet från 2001.

I sina försök att göra Kristdemokraterna till ett ”rumsrent” parti (i medias ögon, och för att attrahera väljargrupper som tycker att partiet har varit för konfessionellt), så har partiledningen försökt föra av vissa frågor från agendan, och tona ned andra frågor, och i stället lyfta fram nya allmängiltiga frågor som inte varit typiska för oss tidigare (t.ex fastighetsskatten, bensinskatten).

Däremot har de drivit denna process på ett sätt som alienerar inte bara kärnväljare, utan även många av de aktiva lokala politikerna som håller upp partiet i grunden. Jag tror vi behöver vara stolta över vårt parti, stolta över våra ideologiska ställningstaganden, men det är något som många har svårt idag. (åt ena eller andra hållet).

Vissa frågor har blivit tabu. Den som är mest tabu-belagd är förstås abort-frågan, och hur man hanterar det ökande antalet ungdomsaborter.

Som exempel på hur man lägger locket på (ovanifrån) kan man nämna (vilket jag gjorde för journalisten) att på rikstinget för 2 år sedan så gick partistyrelsen ut hårt för att kväsa abortfrågan och de som vill driva den – en gång för alla. Sättet de gjorde det var sådant att allt som har med abort att göra, eller ens kommer i närheten av att antyda någon kontakt med abortfrågan blir skambelagt och tabu. En av motionerna på rikstinget föreslog att partiet skall verka för att definitionen av när ett foster skall räknas att vara ett barn skulle sänkas från vecka 28, till vecka 22 i enlighet med WHO:s rekommendationer.  När denna motion kom upp så vågade flertalet inte rösta för detta (bara en minoritet röstade för), och motionen avslogs, trots att samtliga remissinstanser tillstyrkt förslaget att sänka gränsen när frågan gick på remiss 2006.

Märk väl att i början av 2008 beslöt regeringen att sänka gränsen till vecka 22, dvs vår partiledare Göran Hägglund går här emot vårt rikstings beslut, och det utan någon diskussion i partiet, eller ens någon förklaring om varför partiet bytt ståndpunkt i frågan (jag har inte sett någon i alla fall). Att ena året kväsa en motion om detta och nästa år besluta i motionens anda är för mig ett tecken på att det gått ”troll” i frågan.

Att Lennart Sacrédeus inte kommer med på valsedeln är inte den intressanta poängen när man analyserar provvalet, och tittar på valsedeln. Att diskutera detta är att ge sig in i en pseudodebatt.

Att utesluta honom från valsedeln, vilket vi gjorde i fredags, är att bädda för en fortsatt pseudodebatt, vilket kommer skada partiet. Det är det olyckliga med beslutet, att pseudodebatten fortsätter.

För det viktiga är inte att vi uteslöt honom. Det viktiga är provvalsresultatet, och den lista vi fastställde. Vi har en otroligt bra lista som den är idag.  De första 5 är mycket bra namn: Ella Bohlin 1:a, Sofia Modigh 2:a (som varit med att starta den nya nykterhetsrörelsen VITA, Per Landgren 3:a en mycket ideologiskt förankrad kristdemokrat. Christina Doctare på 4:e plats, Tuve Skånberg på 5:e plats, och Rolf Åbjörnsson samt Annelie Enochsson längre ned är alla Fellows vid Claphaminstitutet, där jag också är aktiv. Bland topp 10 finns ingen med läggning åt allmänborgligt social-liberalt håll.

Dett är den intressanta reflektionen: provvalet gav ett mycket kraftigt utslag till förmån för ”klassiska kristdemokrater”, eller värdekonservativa om man vill kalla dem så. De är helt dominerande om man räknar antalet röster och ringar.

Valsedeln som den är idag är därmed en mycket bra valsedel, och topp-kandidaterna är inte representanter för en social-liberal kristdemokrati. Så långt allt gott.

Provvalsresultatet blir för mig ett bevis för att partiledningen och funktionärer (från partifullmäktige uppåt) inte går i takt med sitt fotfolk (räknat som de som var ombud i provvalet). Den går än mindre i takt med sina medlemmar, eller sina kärnväljare. Dessa blir mer och mer desillusionerade av hur partiet agerar, och hur utfallet blir av vårt regeringssamarbete. (Fastighetsskatten, bensinskatten, ett urvattnat vårdnadsbidrag, ett för svagt försvar för äktenskapet (även om det är G i denna frågan så är det inte MVG).

Att utesluta Lennart Sacrédeus var ytterligare en sådan (onödig) manöver som skadar partiet. Jag tror inte det är den värsta, men den stärker folks uppfattning att partiet leds åt fel håll.

Göran Hägglund talade på partifullmäktige om att vi behöver vara lagspelare. Gott! Men låt då oss som representerar den tysta interna majoriteten (enligt min uppfattning) få vara med och spela. Vi känner oss sido-spelade (sidestepped), dvs inte respekterade, inte tagna  på allvar, vi får inte komma fram, man rekryterar inte bland oss när det gäller ledande funktionärer osv.) En ja-sägarmentalitet och själv-censur odlas som är märkbar när man åker på distriktsordförandemöten och på partifullmäktige.

I vårt handlingsprogram 2008-2010 står en inledande vision om att vi är ett parti med högt till tak. Det taket är idag inte så högt som det sägs. Tyvärr.

Om partiet inte ändrar sig, dvs höjer taket, låter oss alla spela med,  och tillåter ärliga försök att komma till tals med svåra politiska frågor som ungdomsaborterna (t.ex genom att genomföra ett brett handlingsprogram mot ungdomgraviditeter i enlighet med en annan motion som avslogs), då kommer våra kärnväljare att överge oss, och många medlemmar och lokalpolitiker kommer tappa geisten. Och vi kommer inte ha rekryterat nya, eller attraherat nya väljargrupper som väger upp detta.

Ett parti som inte förmår entusiasmera en absolut huvudpart av sina partimedlemmar och sina lokalaktiva går en dyster framtid till mötes.

Eftersom vi länge balanserat på 4% gränsen, och trots att vi stått upp för äktenskapet inte rekryterat nya väljare, tror jag att ett fortsatt stort avstånd mellan partiledning och fotfolk kommer innebära att vi inte klarar oss in i riksdagen 2010. Det brukar ju vara vårt fotfolks insatser i valrörelsen som gör att vi hämtar in i slutspurten.

Ett parti kan inte fungera utan 100 % stöd underifrån.

Jag hoppas jag får fel, och jag kommer göra mitt för att öka entusiasmen och mana till fortsatt tro på partiet.

Vi måste få högt till tak, och acceptera att det finns olika uppfattningar i en del sakfrågor, i vetskap att vi trots allt bygger på en kristdemokratisk ideologi. Det är ideologin som är viktigast att vi håller fast vid och är överens om.

Än finns det hopp för partiet, men det krävs två för att dansa tango. Partiledningen kan inte dansa ensamma utan behöver oss, och jag hoppas att de inser att vi är viktiga för partiets framtid.

PS.

* Jag delar inte Sacrédeus uppfattning i EU-frågan (jag är för EU, och vill införa Euron, och kan t.om. tänka mig att vi går med i Nato).  I denna fråga är ju också flera partier splittrade i falanger. Och så måste det få vara.

**  Med klassisk kristdemokrati menar jag inte att vi skall vara ett konfessionellt parti, utan vi behöver mer av kristdemokrati i europeisk tappning, och mindre marknadsliberal social-liberalism av allmänborgerlig karaktär.

Jag har inga problem att skilja på det ”värdsliga och det andliga regementet” (jmf. Luther), men förstår att det är svårare från de som kommer från frikyrklig bakgrund.

Frågan om klassisk kristdemokrati, och beteckningen värde-konservatism, är värd reflektion och ytterligare inlägg.

Läs också SvdSvd, DN samt DagenDagen och Dagen