Johan Hakelius – sanningssägare

Läs detta.

Även om man inte håller med om allt så finns det flera pärlor som är ovärderliga.

T.ex.

‘Man märker det i betydelseglidningar av enskilda ord. Ta ordet ”tolerans”, till exempel. För vuxna människor brukade det en gång betyda en social konvention som underlättade samvaron med andra. Nu gäller snarare en fräck tonårings definition av tolerans. Den innebär att den som kräver tolerans kräver att få bete sig precis som han eller hon vill, utan hänsyn till sociala konventioner. Den innebär också att varje åsikt eller kritiskt omdöme om hur någon beter sig är detsamma som ”förtryck”. Att få bete sig hur man vill, utan några som helst konsekvenser, är att få ”respekt”.’

Bloggande politiker

Boråstidningen hade en artikel i lördags om bloggande politiker.

Huvudartikeln handlade om folkpartisten Anne-Marie Ekström som ligger högt på bloggtoppen. (just nu på 33:e plats)

På sidan lyfts en bloggare från varje parti fram (utom centern), och jag fick representera Kristdemokraterna. Har centern inga bloggare?

Eftersom jag inte hittar artikeln på  Boråstidningens internetsida citerar jag här det de skrev om mig:

”Bloggare: Per-Olof Hermansson
 Adress: perherman.wordpress.com
 Senaste inlägg: 31 augusti 2007
 Citatet: ‘Argumentet att barnet är bara en cell-klump, en del av livmoderns innanmäte, en del av kvinnans kropp är falskt”
 Innehåll och utseende: Hermanssons val av ämnen är intressanta. Han kritiserar den politiska korrektheten och går emot sitt eget parti med syrliga kommentarer. Bland annat skriver han ofta frispråkigt om sin kritiska inställning till abort och ”dagens sexualiserade samhälle” ‘

I jämförelse med de andra företrädarna tycker jag att jag fick ett gott betyg.

Det visar på en av de saker jag vill stå för som politiker: Man skall säga vad man menar och mena vad man säger!

Artiklar om Lars F. Eklund

Nyheten om Lars F. Eklunds utträde ur partiet spred sig igår.

Läs Dagen, Aftonbladet, Kyrkans Tidning, Nyhetsbyrån Sveriges Nyheter,

Även Radio P4 Göteborg tog upp nyheten.

Idag skriver Dagen att Eklund troligen kommer kvarstå som direktor för Civitas.

Göran Hägglund och Lennart Sjögren (partisekreterare) avböjer att kommentera Eklunds utträde, enligt Dagen.

Jag är fundamentalist

Vad är en fundamentalist?

Idag är det ett skällsord. De som har en, vad man tycker, extrem åsikt som skiljer sig från ens egna, och som man inte alls förstår, och som står fast vid sin åsikt även i debatt i motvind; de klassar man som en fundamentalist.

I själva verket är man per definition då en fundamentalist själv – för de som står för den andra åsikten som man inte delar. För på samma kriterier som man klassar den andra som fundamentalist får man själv dömas av den andre. Och för den andre blir man då en fundamentalist.

Därmed blir alla idag varande poliskt korrekta åsikter fundamentalistiska – per definition. De är ofta extrema (för den som inte alls delar dem), de som inte delar dem förstår dem inte, och de som har dem ändrar sig inte även efter debatt med valida argument.

Eva Johnsson har skrivit en läsvärd artikel på Brännpunkt i Svd om detta.

Även hennes artikel handlar ytterst om yttrandefriheten. Yttrandefriheten innebär bl.a. att just de som inte står i mittfåran eller för det politiskt korrekta får frihet att yttra sig, att de tolereras trots att man inte delar deras uppfattning.

Tolerans är att tåla, tolerera, det man inte tycker om. Det visar sig att många – de flesta? – som står för dagens politiskt korrekta åsikter visar sig vara just intoleranta, men hyllar ofta toleransen i princip – så länge de slipper andras ‘extrema’ åsikter.

Från början har ordet fundamentalist betecknat något positivt: Man tror att det finns vissa fundamentala begrepp, värden och värderingar, eller åsikter om man så vill, som man vill hålla fast vid.

I denna mening är alla poliker fundamentalister – de håller sig med vissa fundamentala ideologiska begrepp och värderingar som de håller fast vid och inte är beredda att rucka på.

I en demokrati skall man tillåta dessa fundamentalister och tolerera uppfattningar och kritik av den egna ståndpunkten. Detta är tolerans.

Jag är fundamentalistisk demokrat. Jag kämpar för människans fundamentala värden: Frihet; mäniskans okränkbarhet, de mänskliga rättigheterna, rätten till liv, rätten till utbildning och mänsklig personlig utveckling, rätten att bo och arbeta var man vill, rätten att äga mark, hus och företag, rätten att fatta beslut om det egna livets angelägenheter. Jag är fundamentalistisk kristdemokrat: Jag kämpar för det goda samhället, det gemensamma bästa, där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter. Ett samhälle som stödjer människan och de naturliga gemenskaperna i deras roll och uppgift att bygga ett liv i enlighet med deras egna drömmar, hopp och visioner. Ett samhälle som skyddar och tar hand om de svaga och utsatta.

fortsättning om hatbrott

I ett nytt debattinlägg fortsätter Mats Tunehag.

Yttrandefriheten handlar inte om saklighet utan innebär att man har rätt att ha fel säger Mats.

”Enligt Europakonventionen har man till och med rätt att uttrycka sådant som kan upplevas stötande av enskilda, grupper eller staten.

Det är ju själva kärnan i yttrandefriheten och därmed i demokratin.”

Det är ett paradigm-skifte på gång i samhället: ”Istället för rätten att yttra sig fritt betonas nu rätten, för vissa grupper, att slippa höra sådant som de kan bli ledsna av.

Fokus har flyttats från vad som sades till hur det uppfattades, från det objektiva till det subjektiva.”

Vi kommer snabbt in i ett totalitärt system om vi fortsätter på denna väg. Ingen får torgföra en icke politiskt korrekt åsikt, ingen får kritisera det för dagen politiskt korrekt.

Det märker vi även vad gäller debatten om friskolor: Friskolor som hävdar att abort är att döda ett barn, eller som säger att utvecklingsteorin är just en teori skall stängas.

Hur mycket är yttrandefriheten värd?

Hatbrott och demokrati

Mats Tunehag har skrivit ett inlägg på Svenska Dagbladet om hatbrott.

Den är välskriven, och tar upp ett väldigt viktigt ämne: relativiseringen av de demokratiska rättigheterna och särskilt yttrandefriheten utifrån det som just nu är politiskt korrekt.

I detta fallet analyserar han hatbrotten: att vissa brott är värre beroende på vilken åsikt eller uppfattning förövaren har gentemot brottsoffret.

Om en muslim misshandlar sin fru så är det enbart misshandel. Om en svensk misshandlar en muslim så är det hatbrott, och ett värre brott än ordinärt misshandel.

Problemet som dyker upp är frågan: Vem skall bestämma om vilka åsikter som är ok, vilka åsikter som är politiskt korrekta? Skall dessa regleras från tid till annan beroende på samhällsutvecklingen? Skall tidigare förövare av hatbrott i senare generationer återupprättas när det politiskt korrekta ändrats?

Detta leder enligt Tunehag till att vi utöver vanlig brottsbekämpning också nu kommer få en åsiktspolis, med åsiktsbekämpning som följd. ”Du sköna nya värld” (Aldeous Huxley).

Sven Erik Alhem replikerar ”Att ha en åsikt som inte torgförs är naturligtvis aldrig straffbart”. Tackar! Det är en yttrandefrihet att vara stolt över!! Ha din åsikt så länge du inte torgför den!

Vidare säger han att ”saklig kritik” … ” inte leder till straffansvar”. Otroligt. Vem avgör om det är saklig kritik? Vilken instans skall döma i dessa debatter och mellan åsiktsyttranden i framtiden?

Jag trodde att yttrandefriheten var just att vi har rätt att säga det vi tycker, och att torgföra våra åsikter oberoende av om de är korrekta, sanna eller hedervärda.

Skall vi förstå det så att yttrandefriheten nu och i framtiden skall begränsas av någon myndighet som definierar vilka åsikter som är korrekta, och vilken kritik som är saklig?

Tänkvärt

GP hade en krönika om partiet i måndags. Den är läsvärd och tankeväckande.

Jag håller inte med skribenten att Kristdemokraterna är ”ett hopplock av allmänborgerliga tankar”. Men kanske är det så vi uppfattas när vi lägger förslag som i viss mån har kommit att tolkas som populistiska.

Vi har i min uppfattning den tydligaste och mest utarbetade och konsekventa ideologin av alla partier i Sverige. Det är en ideologi som också är den som mest fokuserar på värderingar, och på människans värde och mänskliga rättigheter.

Men detta får vi tydligen inte fram.

Här måste vi bättra oss.

Kritiken att vi inte är samspelta träffar delvis rätt. Delsvis inte. Vilket parti har inte en intern diskussion om olika uppfattningar, särskilt i frågor om ”medel”. Här måste vi få diskutera och ha olika ståndpunkter, särskilt innan beslut tas måste varje parti tillåta diskussion och åsiktsbrytningar. Vi står dock enade kring målen.

Delvis träffar kritiken rätt: Vi är inte samspelta i den mening att partiet under rikstinget samlades och enades. Här var det för mycket ställningskrig och för lite utsträckta händer. Och som vi läste i Svd igår vill ju t.o.m. vissa företrädare ”lyfta ut” de abortkritiska ur partiet.

Än har vi inte hört partiledningens reaktioner på detta.