Sveriges försvar måste stärkas!

Svensk säkerhetspolitik har en tydlig organisatorisk prägel av ett Europa som inte längre finns. Det kalla kriget är över och Europa har förändrats i grunden. Den svenska säkerhetspolitiken har dock inte riktigt hängt med i tempot. Gamla föreställningar om vad Nato är skymmer sikten för en verklighetsanpassad diskussion om säkerhetspolitisk samverkan.

Nato försvarar inte längre halva Europa utan förenar hela den europeiska kontinenten i samarbete. Tio av de forna öststatsländerna och 21 av EU:s medlemsländer är också medlemmar. Det innebär att Nato är den organisation man samverkar genom om man vill ha ett fördjupat säkerhetspolitiskt samarbete i Europa. Det finns inget annat alternativ.
Sverige avser inte heller att vara neutralt om något av dessa länder angrips. Vi planerar alltså för att om det otänkbara inträffar så ska vi försvara Natoländer tillsammans med andra Natoländer. I vanliga fall innebär detta att man är allierad.
Man skulle kunna tro att Sverige ställde sig först i ledet att stödja en utveckling mot ett mer enat Europa inom säkerhetspolitiken men så är inte riktigt fallet. Närmandet till övriga Europas samarbetsorganisation på detta område är något vi talar tyst om. Men den svenska säkerhetspolitiken har i praktiken förändrats mer än vad det verkar. Vi samverkar faktiskt väldigt väl med Nato ute i världen. 80 procent av de svenska trupperna på internationellt uppdrag verkar under Natos ledning. Denna utveckling är förstås både logisk och bra.
Det är nu hög tid att det svenska försvaret utrustas och organiseras inom Natosamarbetet istället för utanför. Försvarsberedningen har redan fastslagit att vare sig vi eller våra grannländer kommer att förbli passiva då ett grannland utsätts för militärt hot. Det är då rimligt att utgångspunkten för framtidens svenska försvar bör vara inom den organisation vi kommer att verka. Sverige bör inte stå vid sidan om utan söka fullt inflytande som medlem. Om vi förväntar oss att våra kvinnor och män i uniform skall kunna samarbeta fullt ut med Nato i krigstid bör rimligtvis svenska politiker kunna göra det i fredstid.
Det verkar som att de som hade problem att ta ställning mellan det fria väst och kommunistiska öst under det kalla kriget har fått veto i Natofrågan. Det är dags att ändra på det nu. Det är endast som fullvärdiga medlemmar i Nato som Sverige får samma inflytande som övriga medlemmar. Det är dags att tala klarspråk om att Sverige bör söka medlemskap i Nato.

Det finns en naivitet hos många svenska politiker. Vi är världens samvete, och vi tror gott om (för) många andra länder.

Efter första världskriget avrustade vi och många andra länder. Aldrig mer krig – tänkte man.

När Hitler kom till makten i Tyskland började en upprustning som vi först sent tog på allvar, och vid krigsutbrottet 1939 var vi i stort sett försvarslösa.

Anpassning till de starkare (Tyskland och sedan Sovjet) och flathet inför deras övergrepp var tidigare regeringars sätt att försöka undvika anfall och invasion, eller negativa påtryckningar.

I det tysta samarbetade vi med USA och Nato, som trots allt var en underförstådd garant för vår frihet under det kalla krigets dagar.

Efter Murens fall, och Järnridåns nedmontering har Sverige åter igen avrustat och har idag huvudsakligen styrkor för internationella insatser. Vi har ingen försvarsmakt idag. Klokt eller naivt? Framtidens historieböcker ger oss svaret.

Men jag tror det är mer naivt än klokt.

Idag är vi absolut beroende av Nato. Det är t.o.m så att 80 % av våra egna styrkor idag verkar under Natos ledning.

De flesta forna öststatsländer och EU:s medlemsländer är medlemmar i Nato. Det säkerhetspolitiska samarbetet i Europa är helt beroende av Nato.

I praktiken samordnar vi idag våra styrkor med Natoländerna, och vi är beredda att ställa upp om våra grannländer behöver vår hjälp. Vi räknar med att de ställer upp för oss om det blir skarpt läge.

I kristdemokraternas principprogram säger vi: ”Försvarsmakten skall ha en sådan styrka, sammansättning, beredskap och gruppering, att den kan verka krigsavhållande vid säkerhetspolitiska kriser i närområdet”. Vi säger också ”Alla svenska medborgare skall omfattas av en totalförsvarsplikt.” Men idag är värnplikten i praktiken avskaffad.

Slutsatsen måste bli att vi borde gå med i Nato fullt ut, och vi måste också stärka vårt försvar.  Gör också om värnplikten till en allmän civilplikt, som får utgöra grunden till totalförsvarsplikten. En sådan allmän civilplikt på minst tre månader för både kvinnor och män skall även omfatta våra invandrare vilket leder till en ökad integration då de får lära sig språk, seder och bruk, och får vänner och kontakter inför deras framtida liv i Sverige.