Tro, Hopp och Kärlek

På affischerna som vi sätter upp i valet finns många olika slags budskap.

Jag har valt att inte ta upp en direkt sakfråga; där finns det många och där skiljer sig heller inte alltid partierna åt.

Min slogan, Tro, Hopp och Kärlek, har jag valt för att signalera vilket slags samhälle jag vill bygga. Samhället är vi allesammans, individer, familjer, föreningsliv, näringsliv och stat, kommun, och region.

Vilket slags samhälle vill vi ha? Det är för mig den viktigaste frågan. Kristdemokraterna tror inte på något visionär dröm som vissa partier göra som målar ut en utopisk ouppnåelig vision.

Vi tror på människan, personen, som trots sin ofullkomlighet har en enorm potential. Vi tror att alla människor är lika mycket värda, men också att de har ett unikt, oskattbart värde. Vi vill att alla skall få möjlighet att nå sin egen potential, och växa och få förverkliga sina egna drömmar.

Det offentligas uppgift är att skapa förutsättningar och ge stöd på rätt nivå, så att var och en kan leva det liv som de själva vill.

Men mycket handlar sedan om hur vi alla lever och beter oss mot varandra i samhällsgemenskapen, hemma, i skolan, på arbetsplatsen och i det offentliga samtalet.

Vi föräldrar, och andra vuxna t.ex lärare i skolan, behöver stödja våra barn och unga så att de får en inre trygghet och ett gott självförtroende, så att de får en tro på sin egen förmåga och möjligheter. Företagare behöver också stöttning för att kunna tro på sin satsning på att bygga sitt företag, ge jobb åt andra och tro på sin roll som genererar medel till välfärden.

Och jag tror att vi alla behöver hopp; hopp om fred och frihet; hopp om trygghet på ålderdomen; hopp om att få hitta sin plats och roll i livet, där man kan få känna sig behövd och uppskattad.

Jag vill arbeta får allas vårt gemensamma bästa; ett samhälle baserat på medmänsklig kärlek och omsorg om varandra, där vi erkänner varandras unika värde, där vi inte hatar eller bygger avgrunder utan bygger broar även om vi har olika åsikter i olika frågor.

Inte bara politiker, utan vi alla, bidrar till hur samhället utvecklas. Jag vill vara med och påverka så att mer resurser och mer energi läggs på det gemensamma bästa.

Då är etiska principer nödvändigt, t.ex den gyllene regeln: ”allt vad du vill att andra skall göra mot dig det skall du göra mot dem”.

Per-Olof Hermansson (KD)
Riksdags- och kommunkandidat

 

Valkampanjen

Årets valrörelse börjar ta fart, aktiviteterna ökar dag för dag.

I morgon affischerar vi i Mark, med text-affischer, och med Göran Hägglund. Nästa vecka sätter vi upp våra kandidaters affischer: Lars-Inge Andersson (2:a på regionlistan för Västra Götaland Södra), Elise Arnell (2:a på kommunlistan i Mark) samt mina (2:a på riksdagslistan för VG Södra).

Rollups är beställda och är klara. Broschyrer är beställda och under tryckning.

Vi har analyserat vilka områden i Mark som vi har haft bäst röstetal i historiskt sett, och vilka områden som har störst potential, och där kommer vi dela ut material både manuellt i brevlådor och även via medieföretag.

Jag driver en personkampanj i distriktet för val till riksdagen. Det gjorde jag även 2010, då jag fick nästa 9 % kryss. Tyvärr förlorade partiet sitt utjämningsmandat. I landet fick partiet 5.6%, och det hade krävts att vi fick ca 6.5% (som vi fick 2006).

I årets val tror jag att vi har goda chanser att nå dit. Mer och mer kommer värdefrågor, och värderingar, i fokus. Allt det onda som händer i världen gör att fler börja tala om vilka värden som skall ligga till grund för politiken. Här tror jag att Kristdemokraterna som tydligt säg att det finns värden såsom Gott, Sant och Rätt, kan få mer gehör framöver.

Jag kommer affischera i flera kommuner, utöver Mark, och dela ut min personvalsfolder också. Men det är ett tungt arbete om man gör det själv, eller med få medhjälpare.

Ladda gärna ner min personvalsbroschyr, skriv ut och dela ut i grannskapet, och ge till vänner och bekanta. Du kan skriva ut den på en färglaserskrivare.

Kränkning som konstnärlig metod

Elisabeth Ohlsson Wallin ställer ut på Rydahls Museum.

EOW är känd som konstnär och provokatör.

Gör man en djupare analys av hennes bilder visar det sig att det snarare är provokation i form av kränkning det handlar om. Hon har valt kränkning som konstnärlig metod.

EOW lever av reaktionerna som hennes bilder skapar, det är alla upprörda, sårade känslor som är hennes livsluft.

Konsten har en viktig plats i samhället, i debatten, både offentligt och i det privata. Man kan ifrågasätta EOW:s metod på rent konstkritiska grunder. Måste konst vara provokativ för att vara konst. Uppenbarligen inte: den största delen konst genom tiderna har inte varit provokativ.

Konstens uppgift är väl flerfaldig: både att ge njutning för sinnena, men också att beröra, utmana oss, göra oss intresserade av något utanför oss själva; Ja, till och med uppröra oss när vi ser något som är orättfärdigt.  (Gå och se Les Miserables!)

Och visst kan konsten också vara profetisk, verkligt provokativ i dess ursprungliga betydelse, dvs vända sig mot de som har makten: appellera, vädja och väcka dem till besinning över någon orättvisa i samhället.

Nu är det inte så EOW gör; hon ställer sig tvärtom på medieelitens och den politiska korrekthetens sida, och väljer att kränka marginaliserade grupper i samhället: troende kristna, judar och muslimer, eller kungahuset för att få upprördhetens och debattens vågor att svalla.

Vad driver henne: är det omsorgen om samhällets gemensamma bästa, eller?

I Marks kommun satsar vi mycket pengar och tid på att arbeta med vår attityd och förhållningssätt, och vår värdegrund, våra etiska värden och normer. Vi lovar att respektera alla människor och deras integritet, vi lovar att inte kränka någon.

Därför känns det märkligt att kommunen här, genom dess museum, gör motsatsen: vi medverkar till att medvetet kränka vissa grupper av våra medborgare.

Är EOW:s verk då konst?

I BT:s recension i helgen över EOW:s utställning säger Rolf Haglund: ”Som foton är de affekterat uppblåsta, som konst mest banaliteter” och hennes konst är utåtvänd  ”i en vrångbild av yttrandefrihet”.

Professorn i konstvetenskap i Göteborgs Universitet, Lena Johannesson gör i SvD (2012-12.28) en kritisk analys över den nutida konst-synen att konstnärer ”själv blivit den som väljer vad som ska utnämnas till konst”. Med andemeningen: allt är inte konst bara för att konstnären tror det själv!

Enligt min uppfattning är hennes verk som bäst ”kitsch art”; och då av ett slag som inte tilltalar mig.

Man kan fundera på hur reaktionerna i Mark kommer att vara, för min egen del framför jag nu denna konstkritiska analys, för övrigt vänder jag andra kinden till,

Per-Olof Hermansson

Gruppledare Kristdemokraterna

[Publicerad som insändare i Borås Tidning, 2013-03-19, och Markbladet, 2013-03-21]