Har kristdemokratin en framtid?

Mikael Hermansson skrev härom veckan (20 nov) en initierad artikel om Kristdemokraternas kris.

Mikael ger en bakgrundbeskrivning till partiets kris och fokuserar på att motsättningar i partiet är kärnan i krisen. Han beskriver hur partiet lider av motsättningarna mellan storstadens föreställningsvärld, och folkrörelsepartiets gräsrötter som inte känner igen sig.

Det är tråkigt att han skulle behöva använda ord som närmast är invektiv – när han talar om att kommunalrådet i Carina Liljesand mobbats ut för att hon deltog i en Pride-promenad så är det faktiskt inte sant. Det är en tidningsskröna. I själva verket har partiet valt David Lega till nytt kommunalråd  – han gick också med i Pridepromenaden.

Mikael Hermansson fångar en del av krisens kärna  – men missar en del vinklar.

Jag vill därför nyansera och fördjupa bilden en aning.

Vad är då kärnan i partiets kris?

Partiets ledning, med partiledare Göran Hägglund och hans tjänstemän har haft en agenda att omforma partiet till ett modernt parti som tilltalar en bredare grupp väljare än den vi haft tidigare, i tron att vi skulle kunna nå en bred grupp allmänborgerliga väljare. Han har inte lyckats och resultatet är istället att vi tappar regelbundna kyrkogångare till socialdemokraterna enligt undersökningar, nu senast p.g.a socialförsäkringsfrågans  hantering.

Strategin för denna omformning har inte varit att utgå från vår grundideologi och principprogram, utan att leta efter allmänborgerliga frågor och lansera dem i valen. Och samtidigt tona ner en del av de ideologiskt betingade frågorna som upplevts som belastande ur fördomssynpunkt.

Sättet att göra denna omformning är nästa anledning till krisen. Som folkrörerelseparti borde det naturliga vara att i lyhördhet förankra nya tankar nedåt i partiapparaten, partistyrelsen, partifullmäktige, riksting, ja – ända ned till lokalavdelningarna. I stället har Göran Hägglunds ledarstil snarare varit den motsatta – däri har Mikael Hermansson rätt. Partiledaren omger sig med ett ungt gäng tjänstemän som inte har någon längre livserfarenhet eller erfarenhet som förtroendevalda i den politiska verkligheten (kommun, landsting, riksdag).

Men Mikael har fel när han säger att ”partiet centralt vill framställa partiet som ett värdekonservativt parti ”och att Hägglunds närmaste rådgivare är värdekonservativa. De skullesjälva värja sig från en sådan beskrivning – med något undantag.  Däremot är det nog mer av storstadsmentalitet i bunkergänget, och ofta är den mer social-liberal än värdekonservativ. Ett tecken på det visar sig nu när liberala ledarskribenter försvarar Göran Hägglund, och det är knappast värdekonservatismen de vill försvara.

Partiet lider fortfarande av ”frikyrkosyndromet” som bland annat tar sig i uttryck av att den normale kristdemokraten är snäll och trevlig, ofta konflikträdd, håller sig väl med alla, samverkar och samråder, och vill se till att alliansen håller ihop. Tyvärr gäller det undantagslöst i alla nivåer.

Det tar sig också i uttryck av att vi inte tar för oss, vi vågar inte med stolthet stå för den ideologi som partiet är grundat på, utan försöker finna mer allmänna formuleringar som inte är så tydliga, särskilt om de utmanar det politiskt korrekta.

Dessvärre innehåller frikyrkomentaliteten också ett förhållningssätt mot partiledaren och ledningen som är förödande för den vitala politiska diskussionen.

Kritik mot ledningen ses som tecken på illojalitet och skall kväsas, antingen genom marginalisering, små-stick, ironi, och framförallt genom självcensur (man skall förstå av sig själv att det är fel, hålla tyst, eller bli en ja-sägare), man skall i en anda av att värna partiet och varandra hålla inne med sina åsikter om vad som inte funkar, vad som borde göras bättre på ett annat sätt, åtminstone om de man tycker skiljer sig från vad som ledningen tycker.

Den diskussion som nu uppstått i media om Göran Hägglunds plats som partiets ledare kännetecknas, enligt min uppfattning, av detta. Mellan skål och vägg säger folk vad de tycker, men om man utifrån frågar så är allt bra, valresultatet är rätt bra, ”hyggligt med tanke på opionsnivåerna i våras” osv.

Ytterligare en anledning till att vi tappat väljare är att vi varit otydliga i våra budskap. Vår grafiska kampanjprofil har ändrats en gång per år den senaste mandatperioden. Och vi har bytt slogan varje år: först var det Trygghet, sen Verklighetens folk, Politikens gränser och nu i valet ”Ett mänskligare Sverige”. I valet gick vi ut med 13 steg och 89 konkreta punkter. Men ingen av oss kommer egentligen ihåg vilka det var. Det var för många. Hur skall väljarna kunna förstå vad vi vill när vi gör så här?

För att lyckas måste vi skilja oss från de övriga borgerliga partierna. Vad är vårt unika bidrag? Vad tillför ett kristdemokratiskt parti?

Detta måste vi formulera och våga stå för med stolthet.

Vi måste definitivt bli tydliga. Det gäller både den grafiska profilen, valet av slogans och valet av huvudfrågor att driva i valrörelse och i alllianssamarbetet.

Vi måste våga ta för oss, sticka ut, inte vara så finkänsliga och snälla.

Har partiet en framtid?

Det beror på hur krisen hanteras. Jag tror absolut att det finns plats för ett värdekonservativt parti med kristdemokratisk ideologi av europeiskt snitt. Det skulle vara ett parti grundat den judisk-kristna etiken och på respekten för alla människors unika värde, med en stark betoning av solidaritet med de utsatta  och svaga (äldre och barn), samt med familjen som samhällets grund som en av våra huvudfrågor,  och som samtidigt för en trovärdig politik som stärker civilsamhället och minskar den starka statens makt.

Ett sådant parti skulle kunna rymma både troende och sekulariserade, vänsterorienterade och högerorienterade, rik och fattig.

Publicerad som debattartikel 2010-11-28 i Borås Tidning  (ngt förkortad)

9 reaktion på “Har kristdemokratin en framtid?

  1. Pingback: Tweets that mention Har kristdemokratin en framtid? | Kristdemokrat i Mark -- Topsy.com

  2. Hermansson, din artikel är svår att relatera till, eftersom du verkar slåss mot väderkvarnar.
    Vilka väljare och vilka journalister uppfattar kristdemokraterna som "icke-kristdemokrater" och utslätat i värdegrundsfrågor? Möjligen en liten extremt marginell grupp som i grunden vill ha ett helt annat parti än det parti kristdemokraterna varit allt sedan 1980-talet. Det är knappast något Hägglund hittat på.
    I själva verket är det centerpartiet som förlorat den största andelen kyrkgående väljare till socialdemokraterna.

    Det är nog något annat än den kristdemokratiska profilen som fått kristna väljare att i större utsträckning rösta vänster. Exempelvis sjukförsäkringsfrågan, men det hade knappast hjälpt vad kristdemokraterna sagt och gjort i valrörelsen i den frågan. Eller under mandatperioden. Med tanke på hur smutsigt de rödgröna förde just den debatten.

    • Uppgiften om att KD tappat många väljare till (S) är hämtat från Magnus Hagevis och Sören Holmbergs rapporter. Om C också tappat kyrkliga väljare dit kan så vara, men förminskar inte vikten av att KD analyserar varför vi tappar kyrkliga väljare dit.

      Vad gäller sjukförsäkringsfrågan kunde vi varit betydligt tydligare, såsom vi nu faktiskt idagarna bestämt oss vara, se följande länk: http://www.kristdemokraterna.se/PressOchMedia/Pre….

  3. Min analys är att Hägglund har försökt få bort diskussionen om kd från aborter och homosexuella till kristdemokratiska värdefrågor som är bredare. I den meningen har du rätt, Hägglund har försökt bredda partiet och få fler allmänborgerliga att få upp ögonen för partiet. Men inte genom att sudda ut profilen, utan att STÄRKA den på andra områden. Familjepolitiken gjorde ju flera politiska kommentatorer nippriga när de rödgröna deklarerade att de inte hade någon överenskommelse om kvoterad föräldraförsäkring. "Hägglund gick miste om flygande stekta sparvar" var någons kommentar, som också konstaterade att kristdemokraterna och Hägglund väntat på att få ammunition i familjefrågan, som partiet satsat så mycket på. Svårt att se varifrån din klagan kommer.

    • Just det faktum att folk från andra partier försvarar Hägglund, och att han även får försvar från liberala ledarsidor legitimerar än mindre i mina ögon den profilering som han försökt göra.

      En ledare skall väl i första hand förankra sin politik internt i sitt eget parti, så att gräsrötter och förtroendevalda är de som försvarar honom mer än utomstående.

  4. Ingen har väl heller som Hägglund lyft de kristna värderingarna kring civila samhället, eget ansvar och ekonomi. Möjligen med låg konkretionsnivå efter att fastighetsskattefrågan avgjordes i alliansen, men avdragsrätt för gåvor, sänkt skatt för pensionärer, betydelsen av att ha egna pengar på banken är några sådana saker som man kunnat uppfatta från Hägglunds sida. Möjligen kan man tolka det som allmänborgerligt, men i mina ögon klassiskt kristna värderingar om att staten inte ska kontrollera människors vardag. Vilket väl också budskapet om politikens gränser är summan av.

    Sen vet jag inte riktigt, jag tycker att kd:s budskap höll ihop väl. Ett känslobudskap i "Ett mänsligare Sverige" som fylldes av prioriterade frågor och konkreta valfrågor. Hur har du tänkt att det ska gå till? Ska partier inte ha ett valmanifest med konkreta vallöften? Och om svaret ändå är ja, ska dessa löften bara vara tre stycken?

    • Du har rätt i att GH de senaste två åren börjat lyfta det civila samhället, och däri har han mitt fulla stöd. Det är ju också mycket tack vare att han fick en ny talskrivare, Fredrik Haage, med en bakgrund i konservativa föreningen Heimdal (se: http://hanswallmark.blogspot.com/2009/07/bakom-ha….

      Min kritik är alltså inte enögd, jag har försökt visa att det är ledarstilen, sättet att förankra frågor som är partiets stora svaghet.

  5. Nej, kristdemokraternas problem är vare sig budskapet eller partiledaren. Problemet är snarare att kd regerar med ett ytterligt populärt moderaterna och ytterligt populära Reinfeldt och Borg, mitt i en ekonomisk kris. Centern förlorade fler väljare än kd. Folkpartiet förlorade också, dock inte lika många. Men att tro att man kan konkurrera med ett populärt parti är att tro lite för mycket. Och om man tror att lösningen är att opponera kraftfullt mot detta populära parti är troligen ute och cyklar också. Man måste se lite realistiskt på sina möjligheter…

    Slutligen. Du sitter antagligen i någon partibunker om du uppfattar att kritiken mot Hägglund rapporteras som hovsam. Utifrån ser det ut som att hela havet stormar. Men du kanske är ute efter att båten ska kapsejsa också?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *