Kristdemokraternas problem med konfessionella

Nästan i alla analyser i press och ofta även internt i partiet nämns problemet med konfessionella som ett av partiets största problem.

Efter den avslöjade, pinsamma, mejlväxlingen mellan partisekreteraren Lennart Sjögren och Bengt Germundsson, en av de som kritiserat sättet på vilket partiet leds, så borde väl just denna analys behöva omvärderas. En av partiets mest centrala och ”icke-konfessionella” tjänstemän visar sig bruka känslomässigt konfessionellt språk.

Lennart Sjögren har ju varit en av Göran Hägglunds mest lojala medarbetare, men har trots det tagit sig för att skriva ett mail med tydligt konfessionella inslag. Han säger explicit: ”Det är efter många dagars funderande och även efter bön som jag skriver detta till dig”, sedan: ”Visst hör du orden ”Håll fred med varandra”, ”Den som är utan synd kaste första stenen”, ‘Se hur dom älskar varandra'” och i slutet: ”Jag kommer att fortsätta att be för dig”. Däremellan är det både hot och känslomässigt manipulativt språk.

Är detta det språkbruk som man förväntar sig av icke-konfessionella kristdemokrater?

Absolut inte – och jag tror inte att de i partiet som beskylls vara konfessionella använder ett sådant språk – i sina politiska verksamhet inom partiet eller i sina politiska uppdrag. Att de privat kan använda ett konfessionellt språk är en annan sak. Men det är ju inte det som är under diskussion.

Det som hänt avslöjar i stället något som partiet i stort vet om, men som man blundar för, eller inte heller talar högt om: en mycket stor del av partiets tjänstemän och ledande politiker är faktiskt konfessionella, i den meningen att de har en tro, en konfession som de bekänner sig till.

Men att ha en tro är faktiskt en demokratisk rättighet, vi har religionsfrihet i Sverige.

Det som är det egentliga problemet är inte om man  har en personlig tro, en konfession, utan om man inte skiljer på livet i tro, och det politiska livet, utan blandar ihop dem.

Här har partiet ett uppenbart problem: en stor del av de aktiva har en bakgrund i pingströrelsen som i sin teologi inte skiljer på trosliv och det värdsliga livet. I klassisk teologi (katolsk och luthersk) skiljer man på de två svärden: det andliga och det värdsliga, i luthersk teologi kallad tvåregementesläran. Enligt denna lever vi i två sfärer:  den andliga sfären administreras av kyrkan som via förkunnelse och sakrament ger det som människan behöver andligt.  I det värdsliga regererar den lagstadgade överheten (staten)  och där lyder alla människor under samhällets lagar och förordningar,  som måste grundas på förnuft och rättvisa. Och dessa två regementen blandas inte (även om de påverkar varandra).

Att så många har pingstbakgrund är ett av Kristdemokraternas problem.

Den bakgrund som partiet har i pingströrelsen med dess otydliga teologi på denna punkt, och det faktum att en mycket stor del av partiets funktionärer växt upp i pingströrelsen gör att man har svårt att hantera detta. Antingen blir det ”för mycket konfessionella inslag” (dvs man blandar som Lennart gjort), eller så tar man (i rädsla för de konfessionella) så starkt avstånd från ”det konfessionella” att man in princip tar avstånd från den kristdemokratiska grunden i den kristna traditionen och den judisk-kristna etiken (man förnekar kanske den inte, men man står inte på den tryggt och stadigt).

Det finns en bättre väg, en som jag tror att troende Moderater, Centerpartister, Socialdemokrater och Folkpartister har lättare för: att utifrån sin kristna tro som grund och inspiration driva politik ”i det värdsliga regementet” utan att skämmas för sin egen kristna tro (konfession). Man behöver inte dölja att man har en kristen tro och bekännelse, utan det utgör en styrka i den politiska gärningen. De beskylls sällan för att vara konfessionella.

Kristdemokrater i Europa har normalt inte detta problem – men så är de ju oftast katoliker eller lutheraner.

Låt oss då slippa denna stämpel som invektiv på de Kristdemokrater som är tydliga med att de har en kristen tro, men som förmår skilja på politik i det värdsliga regementet, och den privata tron i det andliga regementet.

Har kristdemokratin en framtid?

Mikael Hermansson skrev härom veckan (20 nov) en initierad artikel om Kristdemokraternas kris.

Mikael ger en bakgrundbeskrivning till partiets kris och fokuserar på att motsättningar i partiet är kärnan i krisen. Han beskriver hur partiet lider av motsättningarna mellan storstadens föreställningsvärld, och folkrörelsepartiets gräsrötter som inte känner igen sig.

Det är tråkigt att han skulle behöva använda ord som närmast är invektiv – när han talar om att kommunalrådet i Carina Liljesand mobbats ut för att hon deltog i en Pride-promenad så är det faktiskt inte sant. Det är en tidningsskröna. I själva verket har partiet valt David Lega till nytt kommunalråd  – han gick också med i Pridepromenaden.

Mikael Hermansson fångar en del av krisens kärna  – men missar en del vinklar.

Jag vill därför nyansera och fördjupa bilden en aning.

Vad är då kärnan i partiets kris?

Partiets ledning, med partiledare Göran Hägglund och hans tjänstemän har haft en agenda att omforma partiet till ett modernt parti som tilltalar en bredare grupp väljare än den vi haft tidigare, i tron att vi skulle kunna nå en bred grupp allmänborgerliga väljare. Han har inte lyckats och resultatet är istället att vi tappar regelbundna kyrkogångare till socialdemokraterna enligt undersökningar, nu senast p.g.a socialförsäkringsfrågans  hantering.

Strategin för denna omformning har inte varit att utgå från vår grundideologi och principprogram, utan att leta efter allmänborgerliga frågor och lansera dem i valen. Och samtidigt tona ner en del av de ideologiskt betingade frågorna som upplevts som belastande ur fördomssynpunkt.

Sättet att göra denna omformning är nästa anledning till krisen. Som folkrörerelseparti borde det naturliga vara att i lyhördhet förankra nya tankar nedåt i partiapparaten, partistyrelsen, partifullmäktige, riksting, ja – ända ned till lokalavdelningarna. I stället har Göran Hägglunds ledarstil snarare varit den motsatta – däri har Mikael Hermansson rätt. Partiledaren omger sig med ett ungt gäng tjänstemän som inte har någon längre livserfarenhet eller erfarenhet som förtroendevalda i den politiska verkligheten (kommun, landsting, riksdag).

Men Mikael har fel när han säger att ”partiet centralt vill framställa partiet som ett värdekonservativt parti ”och att Hägglunds närmaste rådgivare är värdekonservativa. De skullesjälva värja sig från en sådan beskrivning – med något undantag.  Däremot är det nog mer av storstadsmentalitet i bunkergänget, och ofta är den mer social-liberal än värdekonservativ. Ett tecken på det visar sig nu när liberala ledarskribenter försvarar Göran Hägglund, och det är knappast värdekonservatismen de vill försvara.

Partiet lider fortfarande av ”frikyrkosyndromet” som bland annat tar sig i uttryck av att den normale kristdemokraten är snäll och trevlig, ofta konflikträdd, håller sig väl med alla, samverkar och samråder, och vill se till att alliansen håller ihop. Tyvärr gäller det undantagslöst i alla nivåer.

Det tar sig också i uttryck av att vi inte tar för oss, vi vågar inte med stolthet stå för den ideologi som partiet är grundat på, utan försöker finna mer allmänna formuleringar som inte är så tydliga, särskilt om de utmanar det politiskt korrekta.

Dessvärre innehåller frikyrkomentaliteten också ett förhållningssätt mot partiledaren och ledningen som är förödande för den vitala politiska diskussionen.

Kritik mot ledningen ses som tecken på illojalitet och skall kväsas, antingen genom marginalisering, små-stick, ironi, och framförallt genom självcensur (man skall förstå av sig själv att det är fel, hålla tyst, eller bli en ja-sägare), man skall i en anda av att värna partiet och varandra hålla inne med sina åsikter om vad som inte funkar, vad som borde göras bättre på ett annat sätt, åtminstone om de man tycker skiljer sig från vad som ledningen tycker.

Den diskussion som nu uppstått i media om Göran Hägglunds plats som partiets ledare kännetecknas, enligt min uppfattning, av detta. Mellan skål och vägg säger folk vad de tycker, men om man utifrån frågar så är allt bra, valresultatet är rätt bra, ”hyggligt med tanke på opionsnivåerna i våras” osv.

Ytterligare en anledning till att vi tappat väljare är att vi varit otydliga i våra budskap. Vår grafiska kampanjprofil har ändrats en gång per år den senaste mandatperioden. Och vi har bytt slogan varje år: först var det Trygghet, sen Verklighetens folk, Politikens gränser och nu i valet ”Ett mänskligare Sverige”. I valet gick vi ut med 13 steg och 89 konkreta punkter. Men ingen av oss kommer egentligen ihåg vilka det var. Det var för många. Hur skall väljarna kunna förstå vad vi vill när vi gör så här?

För att lyckas måste vi skilja oss från de övriga borgerliga partierna. Vad är vårt unika bidrag? Vad tillför ett kristdemokratiskt parti?

Detta måste vi formulera och våga stå för med stolthet.

Vi måste definitivt bli tydliga. Det gäller både den grafiska profilen, valet av slogans och valet av huvudfrågor att driva i valrörelse och i alllianssamarbetet.

Vi måste våga ta för oss, sticka ut, inte vara så finkänsliga och snälla.

Har partiet en framtid?

Det beror på hur krisen hanteras. Jag tror absolut att det finns plats för ett värdekonservativt parti med kristdemokratisk ideologi av europeiskt snitt. Det skulle vara ett parti grundat den judisk-kristna etiken och på respekten för alla människors unika värde, med en stark betoning av solidaritet med de utsatta  och svaga (äldre och barn), samt med familjen som samhällets grund som en av våra huvudfrågor,  och som samtidigt för en trovärdig politik som stärker civilsamhället och minskar den starka statens makt.

Ett sådant parti skulle kunna rymma både troende och sekulariserade, vänsterorienterade och högerorienterade, rik och fattig.

Publicerad som debattartikel 2010-11-28 i Borås Tidning  (ngt förkortad)

Häpnadsväckande pressmeddelande från valberedningsens ordförande

Mitt i den känsliga och smärtsamma process som partiet nu befinner sig i gick valberedningens ordförande ut och deklarerade sitt fulla stöd för partiledaren, utan förbehåll.  Min fråga bli snarast hur hon ska kunna leda valberedningens arbete med medlemmarnas förtroende när hon nu föregripit den process som pågår.

Pressmeddelande

Jönköping den 24 november 2010

Vi har fortsatt STORT förtroende för Hägglund

– Göran Hägglund har fortsatt stort förtroende i sitt hemdistrikt Jönköping. Både som partiledare för Kristdemokraterna och som Sveriges socialminister.

Det deklarera Kristdemokraterna distriktsledning i Jönköpings län med anledning av den kritik som väckts på andra håll.

– Vi är stolta över vår partiledare som är omtyckt inte bara bland kristdemokratiska medlemmar och väljare, utan också bland folk utanför vårt parti.

För mer information:

Irene Oskarsson
Distriktsordförande
Riksdagsledamot

Arnold Carlzon
1:a vice ordförande
Kommunpolitiker

Mia Frisk
2:e vice ordförande
Landstingsråd

Stina Sinclair
ombudsman
mobil. 070-728 22 25

Veckans Twitter 2010-10-24

  • På partifullmäktige: Michael Anefur, ordf. för partiets förnyelsegrupp: vi måste utgå från våra ideologiska grundprinciper: personalism,… #
  • På partifullmäktige, Göran Hägglund håller tal: Vi har det viktigaste, den inre stadgan: en genomtänkt ideologi. #
  • Sovit gott, ätit gott, nu litet kundjobb, sedan partifullmäktige #
  • Är på distriktsordförandekonferens, och partifullmäktige idag och imorgon #

Min kryss-vinst och partiets profil

Nu står det klart att Kristdemokraterna gjort sitt sämsta val sedan 1994. Vi backar i alla val, och i kommunerna blir vi nu mindre än Sverigedemokraterna räknat i antal mandat! Vi har 594 mandat, och SD har 609 mandat.

Nu är det allvar – som om det inte varit det efter tidigare val där vi backat (2002, 2006, EP-valet) !

Vi behöver göra en ordentlig val-analys över hur vi fungerar på kommunnivå, i region och landsting, och i riksdag och regering.

Att jag med min profilerade personvalskampanj vunnit kryssen i vår riksdagskampanj i VG Södra före sittande riksdagsledamoten sedan 8 år, Else-Marie Lindgren, tror jag är en fingervisning om i vilken riktning våra väljar vill att vi skall gå: vi behöver bli ett tydligare, ideologiskt alternativ till de andra borgerliga partierna.  (I kommunvalet fick jag 25,15 % i Mark 2 och 14,57 % i Mark 1.)

i har framstått som ett allmän-borgerligt parti och tappat bort vår tydliga koppling till den judisk-kristna etiken, med sin betoning på solidaritet och omsorg om de utsatta och svaga i samhället: änkor (äldre), föräldralösa barn (utsatta barn), främlingen som bor ibland oss.  I denna profilering (som  behövs) så behöver vår syn på människovärdet stå i fokus: alla människors  lika värda, men  också unika, okränkbara värde.

I dagens BT skriver ledaren lite grann om detta. I tidningen finns också en artikel om krysskampanjer och om min personvalskampanj. (hittar den inte ännu på internet.)

Utdrag ur ledaren:

Ty de [kryssen] säger något om vilken riktning väljarna vill ha i partiet. Det kan ha betydelse för framtiden och den kryssade politikerns utsikter att vinna gehör för sin linje.

Men det ger framförallt en möjlighet att minska klyftan mellan väljare och valda. Ett bra förhållande kan börja med ett kryss. Det är en sak att lägga ett partis valsedel i röstkuvertet. Den som dessutom kryssar en person har gett den ett personligt förtroende att förvalta.

Därför har en personkryssad politiker ett stort ansvar inför sina väljare. Det blir tydligare att det är därifrån, och inte från partiledningen, som uppdraget kommer.

Tidningen Dagen skriver också om partiets profil – i jakten på de allmänborgerliga väljarna så tappar vi de kristna väljarna. Fler kristna röstar på (S) än på KD!

En av våra viktiga frågor är: Vilket mervärde ger Kristdemokratin i politiken? Om det är den judisk-kristna etiken och dess tillämpningar på ett antal frågor som rör omsorgen om de utsatt och svaga, de äldre, barnen, främlingen ibland oss, människovärdet mm, då behöver vi lyfta fram det mer i våra politiska utspel och förslag. Annars drunknar vi i Alliansen, och blir sedda som ett av de ”blåa” partierna.

Vi har också totalt misslyckats att nå invandrarna, som ofta delar våra grundläggande värderingar, om än ibland med muslimsk utgångspunkt (den gyllene regeln finns i olika islamska varianter, islam delar sin religiösa grund med judendom och kristendom).


Utvärderingar där jag hamnar högt

I dagarna har det kommit flera utvärderingar där jag kommit högt, utifrån mina svar på en enkät.

I företagarnas Kandidatguide hamnar jag med fyra andra (varav vi är tre kristdemokrater) högst på listan över företagsvänliga kandidater i Västra Götaland Södra. Ni hittar listan här.

Kandidatguide

Företagarnas kandidatguide

Svenska Evangeliska Alliansen har också gjort en utvärdering utifrån synen på Samvetsfrihet, Äktenskap, dödshjälp och inställningen till aborter. Här finns jag också med.

SEA

SEA:s utvärdering av kandidater

Bloggaren Fason & Tradition lyfter fram ett antal kandidater som han rekommenderar att kryssa, bland dem mig. Han skriver utifrån en konservativ idé-tradition, och även om jag inte kallar mig själv konservativ, utan är mer reformatoriskt inriktad utifrån den judisk-kristna etiken, så är jag på några punkter vad man kan kalla värde-konservativ, eller social-konservativ, dvs jag tror att det finns vissa absoluta värden som inte kan och ska förändras, främst bland dessa är förstås människovärdet.

Föreningen Ja Till Livet listar på sin blogg Enim  kandidater, däribland jag, som värnar människans värde i olika frågor som dödshjälp, abort-prevention, fosterdiagnostik av kön för selektiv abort, sänkning av abortgränsen.

Ni som kommit till sidan för att ni inte hittar en bilaga i Världen Idag eller Dagen kan klicka här så får ni upp den i PDF-format.

Artiklar om Kristdemokraterna i Mark #val2010

Det händer så mycket nu, valrörelsen är uppe i högst varv.

Igår var jag med på tre debatter och satt upp affischer i delar av Mark.

Flera intervjuer har också skett senaste veckan. Boråstidningen intevjuade mig i egenskap av förstanamn på kommunlistan. Artikeln hittar ni här.

Meningen om att det inte är omöjligt att ha som vision att bli största allianspartiet betyder alltså inte att vi skall bli det detta val,  som någon ville misstolka det, utan att vi kan bli det på sikt. Mark är en småföretagarbygd, med landsbygd och mycket jordbruk och skogsbruk, precis som kommunerna Gnosjö, Markaryd mfl kommuner där Kristdemokrater är kommunalstyrelsens ordförande. Vår politik gynnar företagande, och det skapar resurser för välfärden!

Hallands nyheter skrev en artikel om partiets valprogram 2010. Läs den här.

Boråstidningen skrev också en artikel om Alliansen i Mark och vad vi vill gör under den kommande mandatperioden, där jag citeras.

Företagarna har gjort en undersökning av vilka riksdagskandidater som är mest företagsvänliga. I distriktet VG Södra fick jag och två andra krisdemokrater högsta poäng (5) och kom högst upp på listan! (med en FP och en M).

Hela kandidatguiden hittar du här.

Mina svar hittar du om du klickar på mitt namn (och en förenklad variant här).